Skivrecension: Implode - Memento Mori

Äntligen ett bra skäl att bryta tystnaden. Har ju inte skrivit en rad i den här bloggen sedan strax efter Hultsfred, senaste inlägget var väl The Process/Rentokiller splitten. Därför var det extra tacksamt att få hem Mariestad-/Skövdebandet Implodes senaste i brevlådan. Har följt bandets utveckling ett tag, och jag måste säga att det går jävligt fort framåt! Vi snackar halvmelodisk (men inte desto mindre manglig) trash/döds med en riktigt vass sång-/vrålinsats som rör runt rejält i grytan, med fet produktion signerad Marko Tervonen (ex The Crown, numera i Angel Blake). Förra demon visade på stor potential från ett hungrigt, ungt och hetsigt band, samma potential hörs även denna gång, om än i ett något mognare och mer sammanhållet format. Känns som att formen börjar infinna sig nu, låtarna är bättre och de musikaliska insatserna är på en jämn och hög nivå. Största klivet framåt får ändå tillägnas vokalisten Viktor Brunö, som äntligen tar steget och släpper ut demonerna på riktigt. Mer strupe, mindre Hanson, med andra ord! Fett som fan. Det enda som i mitt tycke kan finslipas ytterligare, är låtarrangemangen. Ibland vänder det på en femöring utan att man riktigt hänger med, detta är dock inget stort problem, men lite smidigare övergångar skulle eventuellt ha petat upp betyget ytterligare ett snäpp.

Lite blastbeats har man även lyckats peta in denna gång, vilket tyder på karaktär. Favoritlåt än så länge får bli (den omedvetna?) Venom-passningen "Welcome to Hell", som inleds med skönt trashsmisk och grind, för att sedan fläska på med finstämd (men ack så typisk) rensång i refrängen. Om du gillar band som The Haunted, In Flames, Slipknot, Soilwork och i viss mån även At the Gates, kolla upp Implode, så kan du bli den coola killen som hade koll redan på demotiden, när gänget släpper sin albumdebut. För att det lär hända råder det nog inga större tvivel om, snarare är det en tidsfråga. Jag gillar skiten!
8/10
/Jocke

Implode på Myspace

Skivrecension: The Process/Rentokiller Split

Göteborgs The Process är för mig en relativt ny bekantskap. Med sitt hardcorebesudlade crustoväsen, får de mig att tänka på vitt skilda akter som Cursed, From Ashes Rise, Converge och Gold Kids. Hårt så det förslår, med andra ord. Med en grund byggd på d-takt och hardcore, cementerar sig "Svidande kritik", det första av de två spåren, i mitt närminne och stannar där en bra stund, mycket tack vare sin slagkraftiga refräng och det välplacerade breakdown-partiet i slutet. Andra spåret "Action Directe" besitter inte samma hitpotential, men fungerar mer än väl som ackompanjemang till svettigt kaosröj. The Process kommer som en frisk fläkt, i en till större delen stagnerad crustscen. Kolla upp fjolårets MCD "Taste the knife" (Old Skool Kids Records) när du ändå håller på.
7/10
/Jocke

The Process på Myspace



Andra sidan på denna splitsjua bjuder på finlandssvensk tvångströje-hc, i form av Rentokiller. Spontant känns det som att bandet blivit lite bekväma med åren, minns giget på Augustibuller -03 som en kaosartad föreställning, där galenskap, extremt tighta taktbyten och tourettesröj stod i fokus. Nu bjuds det istället på System of a Down-flörtande rockhardcore i första spåret "The erotic principle". Ett lagom pårökt dragspelparti hinns också med, innan det är dags för ett mer traditionellt Rentokillerstycke, "59 seconds of bombastic effects". Här gör man sig bäst, utan dragspel och på-gränsen-till-emo-refränger, bara tokmangel mer i stil med föregående EP:n Vigil (Monument Records, 2006). Kolla upp.
6/10
/Jocke

Rentokiller på Myspace

Skivrecension: Shades of Grey/Massmord split CD

Efter att ha hört två av Stockholmspunksen Shades of Grey's bidrag till denna split (Profane Existence, Vex, Contraszt, Blindead Productions, 2008) på deras Myspace, var förväntningarna på bandet enormt höga. Redan i öppningsspåret "Throw the first stone" sätter man en jävligt hög standard, som ligger långt över snittet i scenen, både vad gäller instrumenthantering och låtskrivarmässigt. Fan, vad det låter bra! Musikaliskt står man stadigt med båda kängorna i metalinfluerad, politisk crustcore, utan att det för dens skull någonsin blir monotont eller tråkigt. Detta tack vare effektiva och extremt smakfulla kryddningar, i form av 2 X tjejvrål som kompletterar varandra perfekt, väl avvägda skiften i trumspelet och ett gitarrlir som känns som att det hela tiden är på väg nånstans. De vemodiga melodierna och skrikande strängbänden går in i varandra och skapar rymd och atmosfär. Arrangemangen är klockrena, lyssna på extremt aggressiva "Capitalism must come to an end" så fattar ni vad jag menar. Ljudmässigt finns det heller inte mycket att klaga på, här låter det verkligen som att man lagt ner själ i arbetet och verkligen tagit sig tid till, att förpacka låtarna väl. Fem spår bjuds det på, vilket tyvärr känns lite kort. Skulle gärna hört mer, de här låtarna ger mersmak! Fullängdare någon?
9/10
/Jocke

Shades of Grey på Myspace



Över till Massmord, som släppte ett av förra årets bästa crustalbum ("Unleashed", Halvfabrikat m fl). I och med den plattan gjorde bandet i mitt tycke en kraftig uppryckning från debutalbumet "Inget liv/Ingen död" (Crimes Against Humanity, 2006), som aldrig riktigt fångade mitt intresse.
Det första som slår mig när jag för första gången lyssnar på de nya låtarna, är att bandet tycks ha dragit ner ganska kraftigt på tempot. Öppningsspåret "På pestens svarta vingar" inleds med ett hyfsat tungt och slött stycke, som sedan brister ut i klassisk Massmordkäng. Fast långsammare. Tyvärr. Och det blir inte mycket hurtigare i de andra låtarna heller. När det väl d-taktas låter det för slött, helt enkelt (med undantag för pigga "Missnöjets ruiner"). Avsaknaden av det som förut gjorde att Massmord brann, inger nu känslan av att bandet går på sparlåga. En annan sak som gör att bandet tappat kraft, är förlusten av vokalisten Tijana, som med sina extremt pissförbannade skrik skapade dynamik och kraftigt bidrog till, att jag håller "Unleashed" så högt. Kvarvarande gaphalsen Sonny gör dock en stark insats, karln verkar definitivt ha hittat sin grej vid det här laget. Bästa låten just nu, tillsammans med redan nämnda "Missnöjets ruiner", stavas "När skymningen faller" och byggs på en grund av fyrtakt, som passar bandet bra. Dessa två låtar, i kombination med Sonny's stabila vrålande och en del schysta arrangemang, inger ändå tillräckligt med hopp för att våga se fram emot ett nytt släpp. Massmord kan faktiskt betydligt bättre än såhär.
5.5/10
/Jocke

Massmord på Myspace

Officiell hemsida

Skivrecension: Bulldom - S/T

Crust, grind och oldschooldöds i en salig blandning bjuds det på under de dryga fjorton minuter, som Bulldom bjuder upp till dans på sin självbetitlade CDr (Halvkass Produktion, 2005). Jag har till en början blandade känslor inför detta, oftast låter det hur rått och smaskigt som helst, och ibland till och med svinbra, men jag gör som morsan brukar göra och klagar på sången. Av de två sångarna är bara en godkänd, den mörkare brölvarianten slipper jag helst.

Gillar Bulldom som bäst när man kryddar riffen med schysta vemodsharmonier á la Acursed, och ackompanjerar detta med brutal d-takt. Visst låter grindpartierna bra, men det är ändå i de punkigare bitarna som bandet visar framfötterna mest. Bästa exemplet på detta finns i näst sista spåret "Barnen i Bulldombyn", där dur samsas med moll, och vemodig misär med, vad jag förmodar, humor. Har tyvärr inte en sportslig chans att uttyda texterna, och dessa finns ej nedskrivna i konvolutet, så jag kan bara gissa utifrån låttitlarna.

Sammanfattningsvis, så visar Bulldom upp ett brett spektra av stilar som, musikaliskt sett, gjuts samman på ett överlag kompetent sätt, tyvärr utan att förädla det hela med den ack så viktiga sången. De positiva bitarna överväger ändå kraftigt de negativa, och med en smakfull och rå produktion lyckas bandet ändå övertyga mig tillräckligt mycket, för att hålla kvar intresset och låta plattan växa. Bra skit!
7/10
/Jocke

Köp skivan från Halvfabrikat

Skivrecension: Hotbild - I skuggan av livet

På "I skuggan av livet" (Halvkass Production, 2005) bjussar Ludvikas Hotbild på sex låtar crust-/blackmetalmangel som inte sparar på vare sig hat, misär, ångest eller blinkningar åt den (i somliga fall så brutalt överhypade) norska svartmetallen. Den allra första referensen som gör sig påmind stavas tidiga Darkthrone, vilket bör ses som en stark komplimang. Allra bäst blir det när man i "Låt mig aldrig vakna mer", drar allt till sin spets med självmordstexter, blastbeats, dubbla sånginsatser och fullskaliga bisvärmsriff som låter som om de är inspelade i becksvart mörker 300 meter under marken. Avslutande instrumentalspåret "Tomhet" är i sin tur mer black metal än vad ärketönten Varg Vikernes (ex Mayhem, Burzum) någonsin kommer bli, och knyter ihop liksäcken på ett strålande sätt.

Produktionsmässigt så är det långt ifrån Pro Tools och allt vad triggar heter, skitgött helt enkelt. Rått, mörkt och framförallt klädsamt, på ett sätt som de flesta nutida black metal-band saknar både integritet och framförallt kunskap för att lyckas bra med. Det är skillnad på skitigt och skitigt, helt enkelt.

Fan, jag gillar Hotbild skarpt, och kan starkt rekommendera "I skuggan av livet" till alla som torskar på norsk svartmetal från det tidiga nittiotalet, lika gärna som på skandicrust á la Skitsystem och Acursed.
8/10
/Jocke

Hotbild på Myspace

Köp skivan från Halvfabrikat

Skivrecension: Ulrike - Vardagen är en kamp

Ni som läst några av mina tidigare recensioner tycker säkert att jag i vissa fall är alldeles för frikostig med betygen. Att sätta höga betyg kan säkert ses som ett bra tillfälle att slicka röv, men sanningen är den att eftersom jag köper 99% av skivorna jag recenserar, resulterar det oftast i höga betyg, jag köper ju fan inte sånt jag inte gillar. Självklart har det blivit ett och annat djupdyk som man ångrat i skivköpandet, men oftast har jag koll på vad det är jag tjackar. I detta fall har jag faktiskt inte betalat en spänn för skivan, och skulle förmodligen inte köpt den om jag inte hade fått den. Men, en skiva är en skiva och ska naturligtvis få den chans den förtjänar, ibland leder ju såna här situationer till rena uppvaknanden.

I fallet Ulrike, och deras CDr "Vardagen är en kamp" (Halvkass Production, 2005), är det fortfarande ganska sömnigt, efter hela tre (!) genomlyssningar. Helt enkelt inte min kopp té, men det finns såklart guldkorn här med. Vissa riff är riktigt snygga, och då och då lyser lyriken upp den annars relativt grumliga punksörjan, med genomtänkta och finurliga formuleringar, en företeelse som i många andra liknande fall snarare lyser med sin frånvaro. Ändå har jag svårt att ta till mig Ulrike's hurtiga råpunkrock, det vill inte fastna helt enkelt. Men som sagt, ibland skräller det rejält, som den utmanande texten till "Din hjärna är som en tom ölburk" eller trallpunkriffet i "Herrarna", uppfriskande. Jag behåller guldkornen och lägger resten på is ett tag framöver. Jag kanske lär mig uppskatta sånt här en vacker dag, vem vet?
5/10
/Jocke

Köp skivan från Halvfabrikat

Skivrecension: Radioskugga - En estetisk krigsförklaring

"En estetisk krigsförklaring" (Halvkass Production, 2005) är min första bekantskap med Sandvikens Radioskugga, och det är en angenäm sådan. Öppningsspåret "När helvetet frusit till is" nitar mig rätt i ansiktet med skitigt grind/crustmangel, som inte drar i handbromsen i onödan. Att säga att det vevas friskt vore en kraftig underdrift, här smiskas det på utav bara helvete, och vokalisten Tomas Karlsson sätter pricken över i:et med gutturalt ångestkvidande. Samtliga texter avhandlas på svenska, med hat som minsta gemensamma nämnare.

Produktionen är det inga större fel på, personligen så föredrar jag vanligen om musiken tillåts att andas lite mer än i det här fallet, men manglet är primitivt och rått, så varför krångla till det? Stabila låtar, säkra instrument- och sånginsatser, samt en ständigt överhängande och likstinkande black metal-känsla, får mig att dra på repeat mer än en gång, och det är ett gott betyg om något. Synd då bara att bandet är nedlagt sedan en tid tillbaka, för här finns potential. Skaffa ett ex medans det går!
7/10
/Jocke

Radioskugga på Myspace

Köp skivan från Halvfabrikat

Nytt från Pisschrist!

Dist, skit å vev, ni vet vad det handlar om, två nya låtar från kommande albumet "Punk is love", släpps på Yellow Dog i vanlig ordning. Lyssna HÄR.

Skivrecension: Let Me Out/First Cut split-CD

Haffade denna split-CD (Akashic Records, 2008) på dess "releasefest" i Skara för ett par dagar sedan, efter att ha bevittnat båda banden live. Först ut, både då och på skivan, är Örebros Let Me Out, som bidrar med sex låtar snabb, catchy och hård skatepunk/hardcore, i stil med Gorilla Biscuits, NOFX eller ett uppspeedat Pennywise. Det är tight, hurtigt och överlag väl framfört. Hyfsat stabila låtar och stilenlig sånginsats. Det enda som inte riktigt funkar för mig är texterna, som känns lite väl ostiga emellanåt. Det är klassiska hardcoreteman som behandlas, uppblandat med kärleksbekymmer á la tonåring. Vokalisten Vini har dock en stabil stämma, och efter att ha upplevt gänget på en golvspelning (bara det ger utslag på hardcoremätaren) kan jag inte göra annat än att dra på mig baggybrallorna, blingblinget och kepsen och ge upp. Kill the Rich!
7/10
/Jocke

Let Me Out på Myspace



First Cut från Oskarshamn lirar i ungefär samma liga, fast väljer att ta det hela i en något mer aggressiv riktning (kanske inte så konstigt med tanke på att man delar medlemmar med utmärkta grindbandet
The Arson Project). Inte mig emot, tvåtakssmisket i första låten "Try to understand" låter som ett yngre och råare Raised Fist, eller kanske Section 8? Gissar att båda banden spelats flitigt hemma hos vem det nu är som skriver låtarna. Skatevibbarna lyser också igenom och sätter sin prägel på bandets sound, som dessvärre lider av en i min smak något för komprimerad ljudbild. Detta intryck förstärks troligen av att föregående akt har en ganska öppen produktion, så det är helt ok. Det smiskar på som satan och samtliga medlemmar i bandet behärskar sin roll jävligt bra. Ge mig mer!
7/10
/Jocke

First Cut på Myspace

Skivrecension: Passiv Dödshjälp - S/T

Passiv Dödshjälp från Gävle blandar och ger av både punk, crust och metal på sitt debutsläpp. Den självbetitlade skivan är egentligen en demo, släppt på svenska crust/punk-etiketten Halvfabrikat. Ljudkvalitén skiftar något eftersom de åtta spåren är inspelade vid två olika tillfällen i två olika studios. Låter mörkt och brutalt hursomhelst.

Åtta låtar bjuds det på, varav alla utom avslutande "Cursed" vrålas på svenska. Finns inga bottennapp eller utfyllnadslåtar här, allt är välskrivet och välspelat. Bandets vokalist Magnus Hellbom gör ett strålande jobb och förmedlar både smärta, ilska och ångest på ett sätt som gör musiken rättvisa. Ibland låter det inte helt olikt Skitsylen från Human Waste/Ambulance/Totalt Jävla Mörker/Dödsdömd etc.

Jag hör spår av såväl blackmetal som breakdown-hc här och var, men grunden står stadigt i brutalt crustmangel. Tuffa samplingar dyker upp lite varstans och stärker helhetsintrycket ytterligare. Ge det här bandet en riktigt schyst inspelning och ett fullängdssläpp så kan det bli precis hur bra som helst, skulle gärna hört några låtar till. Men för blott tjugofem spänn finns det ingen tvekan, det är prisvärt som fan, så KÖP!
8/10
/Jocke

Passiv Dödshjälp på Myspace

Nytt från Cult of Luna!

En ny låt, "Eternal Kingdom", från kommande albumet med samma namn, finns tillgänglig för avlyssning på nordbornas Myspace. In och lyssna, och tjacka albumet som släpps 16/6!

Skivrecension: Victims - Killer

Stockholmsgänget Victims kräver väl egentligen ingen närmare presentation, värt att nämnas är dock att bandet sedan förra albumet "Divide and Conquer" (Havoc, 2006) har reducerats till en trio efter basisten Andy's avhopp. Basen sköts nu istället av alltid lika arga gaphalsen Johan och man skulle såklart kunna tänka sig, att bandet tappat kraft i och med att man tappat en medlem. Helt fel, visar det sig snart.

Har alltid haft lite svårt för Victims. Inte för att jag inte gillat musiken, snarare för att jag haft svårt att se vad det är alla andra ÄLSKAR med bandet. Känslan av att man "måste" digga Victims har bara fått mig att tänka tvärtom. Ändå har jag inte kunnat låta bli att lyssna, och tur är väl det. Tyckte dock att förra plattan, redan nämnda "Divide and Conquer" var sådär. Några schysta spår fanns såklart, men som helhet kändes den ändå halvdöd, mycket på grund av sin tunna och andefattiga ljudbild. Bestämde mig ändå för att ge bandet en chans till när jag fick syn på senaste verket "Killer" (Combat Rock, 2008) i en distro i Tyskland för någon månad sedan, och detta är inget jag ångrar.

Öppningsspåret "Victims in blood #5" visar var skåpet ska stå och är en typisk Victimsdänga med både schyst d-taktsrens och ett långsammare tunggungsparti mot slutet. Efterföljande "Fade away" fortsätter i samma spår, om än med en lite tydligare rockapproach som känns igen. Tempot dras upp i och med tredje spåret "How could I lie?", som dessutom stoltserar med ett riktigt gött gitarrlir med bändsolo och hela köret. Blott tjugofem sekunder korta "Try?" smiskar på svinbra och öppnar för ett av plattans i mitt tycke starkaste spår, "Killing". Arrangemanget och gitarrslingorna gör att låten känns mer genomtänkt än snittet på plattan. Andra favoriter är midtempokängan "Destroy and rebuild", arenapunkiga "The burning fire" och "For a second". Överlag starkare låtmaterial och en betydligt fetare produktion än sin föregångare, gör "Killer" till en riktig mördarplatta vars första offer stavas "Divide and Conquer", som härmed förpassas tillbaka till skivbacken för en lång tid framöver. Jag är nöjd.
7/10
/Jocke

Victims på Myspace

Officiell hemsida

Gigtips: The Haunted @ Valhall, Skövde

Nästa fredag blir det trashkalas med ett av rikets tuffaste metalband, The Haunted. Support ageras av Mariestadbandet Implode, som lirar trash/melodöds, och Skövdes egna sydstatsmetalgäng SLUG. Dra dit för fan!

Turnéposter: Pisschrist!

Australiensiska känghjältarna Pisschrist ger sig ut på Europaturné, med inte mindre än fyra Sverigedatum! Blir nog Göteborg 14/8, så jävla fett..

Musikvideo: Syconaut - Red Eyes

Kolla in nya videon från slättens hårdaste metal/hardcoregäng Syconaut, låten heter "Red Eyes" och är tagen från kommande albumet "Burst Into Life". Videon är inspelad och redigerad av Martin Holtmann, hunken med röda ögon spelas av Andreas Carlsson..



Syconaut på Myspace

Officiell hemsida

Relapsenytt!

Svenska proggmetal/hardcoregänget Burst är nästintill färdiga med inspelningen av uppföljaren till 2005 års "Origo". Albumet, som kommer att heta "Lazarus Bird", är planerat att släppas i september.

Flyhänta dödsmanglarna Origin har nyss släppt sitt nya album "Antithesis". Glid in på bandets Myspace för smakprov. Låter fett!

Grindande grisgurglarna Regurgitate skriver för närvarande nytt material till nästa fullängdare. Bandet kommer också släppa en split 7" med Texasbaserade grindbandet Insect Warfare och en mini-CD på svenska crust/grind-etiketten No Tolerance.

Sveriges manligaste punkband Disfear, aktuella med albumet "Live the storm", är klara för Augustibuller. För er som inte orkar vänta finns tre andra sverigegig inbokade:
15:e maj, Debaser Slussen, Stockholm
16:e maj, Debaser, Malmö
17:e maj, Sticky Fingers, Göteborg

Nasum's liveplatta "Doombringer", inspelad I Osaka, Japan under bandets sista Japanturné finns ute nu. Och ja, den smiskar röv.

Och missa inte Coldworkers nya album "Rotting Paradise", som släpps på den 13:e maj. Två smakprov finns på bandets Myspace och HÄR.

Kolla in Relapse's hemsida, finns hur mycket bra grejer som helst!

Intervju: Fall of Efrafa

The following interview is made via e-mail with the vocalist Alex of british postrock/hardcore/avant garde-metalband Fall of Efrafa, check out their latest album "Elil", released on several european and american labels.

Hi Alex, vocalist in Fall of Efrafa, you were recently on a small euro tour with the swedish band Icos. How was it?

The tour was inspiring. We toured with our good friend timo, who runs alerta antifascista records, which was great as we all get on like family. As soon as we met icos, it was as though we had known them for years and we all got on very well. Musically they are in a very similar position to us, playing music that falls between diy punk and avante garde metal, so i guess we have similar ideas on music. We played some of the best shows in the five years we've been together as a band, we got to see friends (like you!) and meet lots of great people. A guy travelled from mexico to see us play, and he had a fall of efrafa tattoo, which was incredible, the countries we played and the overall feeling was heartwarming.
It was also very weird for me, as my mum was rushed to hospital on the day we left for tour, and i was having the time of my life whilst constantly worrying about her. luckily on the last night of the tour i found out she was ok, and i played with a smile on my face, despite george breaking the kick drum and mikey breaking the bass cab half way through the set! i think tours like this just make you realise why you do it - for the experience, the friends and the amazing european food!

It seems to me that you are a pretty well-known band by now, but for those who yet haven't heard about you, please explain what Fall of Efrafa is all about. What are your ideology? The theme of your records (please explain the meaning of words such as "Efrafa", "Elil", "Owsla" etc)? The music itself?

Fall of efrafa is a post rock/post metal/ d beat hardcore concept band, based around our own re-imagining of the political mythology in the book "watership down" by richard adams. As a band we had all read the book and found that it had a unique metaphorical tale of failed human political institutions. We decided to write a trilogy of records collectively known as "the warren of snares" the story follows a group of rabbits who flee their home as it is destroyed by humans, and go on a journey to find sanctuary. Each rabbit warren they encounter has its own unique politic, and the final warren is "efrafa" - a fascist state ruled over by a dictatorship. Efrafa therefor represents fascism, and oppressive belief systems. Fall of Efrafa means "the fall of all forms of oppression" Owsla was the name of our first album and means "guardian" and the Owsla in the book are defenders of the warren. "Elil" was the name of our second album and means enemy, and represents those who would kill the rabbits - man, foxes, natural predators. To us elil is religion - predatory belief systems that prey on weak minds. Our final record will be "inle" and means death. We are currently writing this.

I really like your thoughts on religion, but I can think of people who doesn't agree. Have you received any negative comments on your lyrics?

The only comments i get for my lyrics is that they are cheesy and make no sense to people! To be honest i guess when you write lyrics based on a concept, unless the listener pays a little more attention, those ideas will be lost on them, and they will come across as a lot of metaphorical nonsense. We only really get positive responses to our opinions on religion, but that may be because most people who listen to this kind of music are atheist in any case!

On your latest effort, the album known as "Elil", you have taken a big step musically since your debut album "Owsla". What reactions have you received from "old" listeners?

Most people seemed to like it, but understandably a lot of people didn't like it, but to be honest thats fair enough. Our music was never supposed to be just punk - we wrote our first record before we had this line up and a lot changed after steve (guitar) and george (drums) joined the band. We really took time to write Elil, we wanted something that contained all of our music tastes. As a band, punk is only one aspect of the music we are passionate about. personally i listen to mainly post rock, post metal, steve and neil who write most of the songs have very eclectic tastes in music and we never had any intention of writing another record like "owsla". for some reason it upsets people that we aren't a "crust" band, but ethically we are as DIY as we always were, i think there are a lot of bands coming out of the diy hardcore scene who are growing up and discovering new music and bringing it all together. its refreshing and important for music to evolve.

What are your influences? I hear traces of crusty bands such as Remains of the Day, Madame Germen and Oroku, as well as Neurosis, Cult of Luna and Isis.

i would say we sit between all of the bands you mentioned! also bands like earth, sunn, envy, mogwai, his hero is gone - basically bands that pushed their own writing ability. the bands that stand out in these music genres and those who didn't try to be anything. we really have no idea what we are!

You seem to be close friends within the band. Did you know each other before Fall of Efrafa started? Previous bands?

i knew everyone! i have been friends with steve for years, george too, i met mikey and neil when i moved to brighton, and after some line up changes i convinced steve and george to move to brighton, and bullied them into joining the band! we're all close, we piss each other off, but thats typical of bands!

When I first met you at the Be-Part Fest in Germany last summer, you told me that the plan for the band is to release a trilogy of albums known as "The Warren of Snares", and then break up the band. Is this still the plan?

yes, we are planning to write a record with Icos, which i guess will be another album, but this will be separate from the trilogy. we will release this before the final record, but as far as fall of efrafa is concerned, our last recording effort will be Inle. we will tour after this is released, but there wont be anything else after this.

When will you start recording "Inlé"?

we have written one full song for Inle so far, its about 12 minutes long (short for us!) and we have ideas and parts for a few more. musically its different again to Elil. hopefully people will like it! not sure when we will record, possibly at the end of this year.

On your Myspace-blog you write about a novella on the story of Fall of Efrafa. Tell us about it! Will it be released as a book?

I am currently writing something that will explain what is happening in the story behind the lyrics. It will hopefully be released with a remix of one of the songs from Elil later this year.

Are any of you involved in other bands?

steve and neil have started a heavy rock and roll metal band called "Blackstorm" influenced by a lot of 70¨s bands like black sabbath and more modern bands like old man gloom. I saw them play recently and it was very different from Fall of efrafa, but amazing!

Ok then, thank you for you time, and good luck with everything!

thank you!

Fall of Efrafa på Myspace

Officiell hemsida





Fall of Efrafa live at 1000 Fryd, Aalborg, Denmark 4/4 -08.

Skivrecension: Acursed - Tunneln I Ljusets Slut

Ett effektivt sätt att skapa mystik kring sitt band är definitivt att vara sparsam med information. Medan de allra flesta band gör allt för att synas så mycket som möjligt finns det de som väljer en helt annan väg. Märkligt nog verkar det i vissa fall fungera riktigt bra, kolla på amerikanska His Hero Is Gone-avkomman Tragedy t ex. Ingen hemsida, inget Myspace-konto, knappt några bandbilder (har bara sett en, i häftet till deras självbetitlade debutalbum) och väldigt få intervjuer. Trots detta tillhör de definitivt ett av de mest omtalade banden i scenen. Svenska crustcoreakten Acursed kör på samma linje. Jag har sökt med ljus och lykta efter information om bandet på internet, men knappt hittat någonting bortsett från lite recensioner. I häftet till gravt försenade "Tunneln i ljusets slut" (Prank Records, 2008) tar man det hela ett steg längre och skippar låttexterna (har dock hittat en del, finns HÄR). Låtarna har för övrigt inga titlar heller, för den delen. Kan inte låta bli att tycka att det är lite tufft, detta tillvägagångssätt skapar ju en massa snack och får iallafall mig att höja lite extra på ögonbrynen.

Plattan inleds med ett enerverande, tjutande ljud och en röst som målar upp ett scenario ur jag-perspektiv, där personen ifråga går i självmordstankar. Detta ger upphov till en obehaglig stämning som sedan återspeglas i musiken. Acursed manglar crustcore av traditionellt svenskt snitt, med skitig produktion och ångestladdad sång i samma skola som Martyrdöd, Skitsystem, Victims etc. Ibland tar man ut svängarna lite mer, med hjälp av akustiska gitarrer, schyssta gitarrharmonier och sludgebetonade downtempostycken á la redan nämnda His Hero Is Gone och Neurosis. Detta skapar dynamik, och tillsammans med den återkommande mansrösten som, på ett deprimerat och ultrapessimistiskt sätt, reflekterar över livet kontra döden lyfter man plattan till en ny nivå. Favoriter just nu är spår sex, sju och åtta, det är i denna del av albumet som inlevelsen är som högst. Vissa riff talar för sig själva, det är hårt och smutsigt men ändå vackert och intimt.

"Tunneln i ljusets slut" är knappast plattan du vevar igång på förfesten, snarare bör den spisas i enrum för bästa upplevelse. Om du, som jag, inte lider av dödsångest men gillar ångestkäng och gärna tar en flykt från verkligheten via musik bör senaste verket från Acursed falla dig i smaken.
7/10
/Jocke

Köp plattan från Relapse

Bombenalarm's diskografi GRATIS!!

Gratis är gott, särskilt när det handlar om musik. Tyska hardcorepunkrockarna Bombenalarm gör slag i saken och lägger upp hela sin diskografi för gratis nedladdning HÄR. Tack och bock.

Skivrecension: 3 X Pisschrist

Pisschrist är ett av två kängband från Australien som fångat mitt intresse, det andra är neocrustiga Schifosi. Faktum är att banden delar trummis, detta tyder väl lite på hur scenen ser ut i Australien..
Till skillnad från Schifosi jobbar Pisschrist efter formeln "less is more", med andra ord knappt några melodier, krångliga trumkomp eller andra onödigheter. Bara rent jävla krigsmangel, helt enkelt. Brukar inte vara så förtjust i just den stilen, men Pisschrist är ett av få undantag och golvar mig totalt med sin högoktaniga och skitigt producerade råkäng. Haffade därför fullängdaren "Nothing has changed" (Yellow Dog, 2006) och två sjutummare, som recenseras nedan.

Först ut är LP:n "Nothing has changed", som bjussar på tolv bitar råpunkmangel under ca 24 minuter. Lite snålt kan tyckas, men Pisschrist gör sig bäst i lagom små doser. Dryga minuten långa "Who is to blame" vevar igång plattan med riktigt gött d-taktsmangel, tätt följd av "Mass genocide machine". Tredje låten, "System stagnates" har väl redan blivit lite av en liveklassiker av de klipp jag sett på Youtube att döma, och är en helt klart piggt framförd punkdänga som avslutas med ett jävla gött känggung, som lär leda till både en och annan utslagen tand..
"Nothing has changed" är en platta som knappt går, eller ens är nödvändig att orda för mycket om, den manglar på som satan helt enkelt. Vissa låtar sticker ut och får mig att höja extra mycket på ögonbrynen, t ex midtempodängan "Fight back", genomtänkta och nästan lite catchiga "Blood bred dry", som besitter en av plattans få melodier, samt första spåret på B-sidan, "The river runs red". Om du är inne på mäskdunk, nitar och vegankäk, är "Nothing has changed" en grymt bra kompanjon, klädd i en skitig, fet och go kostym.
8/10



Nästa platta under luppen får bli splitten med malaysiska Appäratus (Yellow Dog, 2006), som förlagts till det alltid lika förträffliga sjutumsformatet. Här bjuds det på tre låtar kängmangel i samma stil som på "Nothing has changed", varav inledande "Final stand" känns hetast just nu. Annars inga konstigheter, jämfört med materialet på "Nothing has changed" känns detta kanske inte lika genomarbetat, produktionen är dessutom tunnare vilket främst märks på trumljudet. Avslutande "No hope" bjuder på ett överdistat punksolo som i ärlighetens namn låter sådär, och efter blott fyra och en halv minut är kalaset över.
5/10



Sista verket är sjutummaren "Total fucking pisslickers", släppt på australiensiska Endless Blockades.
Sex låtar hinns med och stilen är densamma som övriga alster, det som talar för denna plastbit jämfört med den andra sjutummaren är dels att den innehåller dubbelt så många låtar, samt fetare trumljud. Låtarna känns dessutom mer genomtänkta och ibland svänger det riktigt, riktigt gött om "Total fucking pisslickers". "Hellfare warfare" från A-sidan (fyndigt döpt "Side D-beat") och avslutande midtempostycket "Destroy = Liberate" (på "Side Tofu") sticker ut mest. Sammanfattningsvis är "Total fucking pisslickers" en sjutummare klart värd sina 30 riksdaler.
7/10



Pisschrist på Myspace

Skivrecension: Glass and Ashes - S/T

Förundras gång på gång hur många "oupptäckta" förmågor som finns världen över, som skapar grym musik för sin egen skull snarare än för framgångens. Glass and Ashes från Ventura, Kalifornien, känns som ett klockrent exempel på ovan nämnda påstående. Kärnan i bandet har existerat sedan 1998 och sedan dess hunnit med fler liveframträdanden än de flesta band gör under en hel livstid, utan någon egentlig större framgång på kändisplanet eller något massmedialt erkännande. Och tur är väl det. Band som har den goda smaken att sätta konsten främst på detta sätt, känns ofta mycket mer genuina och tenderar att hålla kvar mitt intresse betydligt längre än MTV/Nyhetsmorgon-diton.

Inhandlade den självbetitlade, purfärska plattan (No Idea, 2008) på bandets gig på Zoro i Leipzig för någon vecka sedan, efter att ha hört en låt under bandets soundcheck. Redan då stod det klart att det här jävlarimej är ett band som brinner för sin skit och inte viker en tum. Plattan rivstartas med frenetiska d-taktsrockdängan "Seconds Before the Floor Drops Out", som fungerar skitbra som öppningslåt och sätter ribban högt för resten av plattan. Nästa låt, "To the Point of Paralysis" får mig att tänka på såväl tidiga Foo Fighters som Hellacopters, fast yngre och tuffare, medan hardcoreminnande "We Will Hang For This" snarare känns som ett rockigare At the Drive-In. Personliga favoriter just nu är nog ändå "Alpha State", som besitter både tungt hardcore-rockriffande och ett riktigt härligt, på gränsen till ballad-gung, instrumentala fullträffen "Exit Wound", samt "Dead Bodies Skyscrapers High", där sångaren/basisten Michael Carter ges extra stort utrymme i form av schyssta växlingar mellan rosslig rensång och kaotiska rockvrål. Glass and Ashes är helt enkelt ett gäng med sinne för dynamik och helhet, något som man skapar med hjälp av växlingar i sånglägen, extremt tätt trumspel, stabilt basspel och ett sanslöst gött gitarrlir, samt breda influenser. Essensen av bra rockmusik med grym produktion, ungefär. Eller, resultatet av (föreställ er scenariot) om At the Drive-In, Hellacopters, Foo Fighters, Refused och valfritt amerikanskt old-school hc-band skulle röka en joint, bestämma sig för att ha ett keyparty utan att använda skydd, få ett gäng ohängda ungar som man försåg med instrument, replokal och en platta Budweiser. Grymt, helt enkelt. KÖP.
8/10
/Jocke
PS. Intervju med Glass and Ashes kommer inom en överskådlig framtid. DS.

Glass and Ashes på Myspace

Officiell hemsida

Hemma från Tyskland!

Japp, kom hem från turnén igår kväll, har varit i Tyskland i 10 dagar, därav tystnaden. Spelat varje kväll, ett sanslöst röj har det varit, och många schyssta plattor har man fått med sig hem..kommer recensioner av ett par snart!
/Jocke

Skivrecension: Ictus - Imperivm

I en tid, då det tuffaste som finns verkar vara att skriva så långa låtar som möjligt, utan att det egentligen händer särskilt mycket, känns spanska mangelplutonen Ictus i det närmaste som en frälsning. Bandet drog igång verksamheten i april 2004, med ambitionen att skapa gigantiska stycken musik, som kan beskrivas som både vacker och våldsam och som förmedlar känslor, genom smidigt avvägda och snyggt sammansatta partier, något som bandet själva valt att kalla "Opera-core". För den inte fullt så bildligt talande, kan bandets musik beskrivas som en schysst mix av trash, hardcore, grind, crust och sludge, framfört med en enorm precision.

"Imperivm" (Alerta Antifascista m fl, 2007), är bandets andra fullängdare. Utöver debutalbumet "Hambrientos de un sol distinto" (In My Heart Empire m fl, 2005), har man även värkt fram en 10" split med landsmännen i Okban, samt en 12" split med norrbaggarna i numera nedlagda This Thing Called Dying.

Första sidan av plattan rivstartas med ett saftigt tvåtaktsröj, som fångar mitt intresse direkt och bjuder upp till dans i form av både mosh och windmill-headbanging. Då jag inte vill framstå som en komplett dåre inför nyfikna grannar och förbipasserande (jag bor på första våning med fönster ut mot gatan), nöjer jag mig dock med att nicka försiktigt på skallen samtidigt som jag totalmyser i soffan. Ljudbilden byggs ut med snygga tempoväxlingar och en kraftfull dynamik, som få band av den här storleken behärskar. Efter knappa tjugo minuter är första halvan slut och girig som man är, vill man bara ha mer. Vänder på plattan, möts av en något mer tillbakahållen inledning, som efter knappa två minuter briserar i ett sanslöst trashmangel med välljudande och ångestladdade harmonier. Och såhär håller det på, man bygger upp, blåser skiten ur skallen på lyssnaren, bryter ner och plåstrar om, bara för att bjuda på en ny fläskig omgång av ångestladdat konstmangel. Bäst är ändå uppbyggnaden med det spansktalade spoken-wordpartiet och dess uppföljning (ca sju och en halv minut in i andra delen), vilket kan avlyssnas HÄR. Gör det, bli frälst och tjacka "Imperivm", det senaste verket från ett band, som stoltserar med något så ovanligt, som förmågan att skriva tjugominuters mastodontepos som aldrig blir tråkiga. Köp, du kommer inte att ångra dig.
8/10
/Jocke

Ictus på Myspace

Officiell hemsida

Skivrecension: Meshuggah - obZen

Death to false metal.

Ovan nämnda uttryck kan ses som ett yttrande av frustration, över band som förstör den "riktiga" hårdrocken genom en vilja att spela tight, producera ett album så att det faktiskt hörs att det är inspelat i en studio och bara i allmänhet vara noggrann när man spelar in och släpper en skiva. Eller, så kan man ta det för vad det egentligen är; ett sätt för halvdana killar som spelar i halvdana men jävligt "äkta" metalband, med en rå och ondskefull image, att skylla ifrån sig sin oförmåga att göra bra musik som låter välgjord.

Meshuggah går, som de flesta av er säkert redan känner till, inte in under ovan nämnda kategori av metalband. Tvärtom har man ända sedan starten haft en vilja att experimentera och inte någonsin varit rädd för att använda datorer, trummaskiner och andra metaltabun för att uppfylla sin vision. Att detta brukar märkas på slutresultatet är väl knappast någon överdrift. Med undantag för lågvattenmärket "Catch Thirtythree" (Nuclear Blast, 2005) har bandet enligt mig alltid hållit en jämn, hög nivå och utgjort både grogrunden för och spjutspetsen i det som allmänt kallas för teknisk metal (och nej, Dream Theater räknas inte).

Mitt första intryck av "obZen" är hur "normalt" det låter. För att vara Meshuggah känns inledande spåret "Combustion", med sitt neotrashiga inledningsparti, ovanligt tillrättalagt. Inte desto mindre köttigt, som väl är. Bandet går loss som en ångvält med det ena smällfeta riffet efter det andra och jag har jävligt svårt, att hålla still nacken. Andra spåret, "Electric Red", känns mer som sinnessjuka Meshuggah, mer i stil med materialet på betongkrossen "Nothing" (Nuclear Blast, 2002). Smaskigt.

Tredje spåret, sju och en halv minut långa "Bleed", sätter sig direkt med smattrande bastrummor och ett fast, elakt groove. Det obligatoriska och likväl Meshuggah-patenterade "spela gnisslande stråke på 8-strängad gura"-solot sitter exakt där det ska. Förundras, som alltid när jag lyssnar på Meshuggah, över hur fan man bär sig åt för att skriva den här typen av musik och hur man lyckas spela så in i h-vete tight! Självklart gör dagens teknik en del av jobbet på skivan, men ni som sett Meshuggah live, vet att bandet levererar även på scen.

Meshuggah bör ses som ett föredöme och en ledsagare för alla världens bakåtsträvande pandakollektiv, som i jämförelse närmast kan liknas vid en skock vilsekomna lamm i en skog full av hungriga vargar. Meshuggah skrävlar inte, utan leverarar istället ännu en platta som i mitt tycke, och nu tar jag i från fotknölarna, bör ses som ett av dagens bästa exempel på "äkta" metal! Kött och fläsk, kört i en mixer med lika delar intelligens, aggression och vision, toppat med en nästintill klanderfri, metallisk produktion som andas närhet och noggrannhet. En fet dos välprecisionerat mangel som får dig att skaka skallen tills du tappar den, helt enkelt. Kort och gott:
Death to false metal.
8/10
/Jocke

Meshuggah på Myspace

Officiell hemsida

Skivrecension: Disfear - Live the Storm

Detta är Disfears andra platta med Tomas "Tompa" Lindberg på sång och jag måste säga, att jag tycker att det är i Disfear som hans rossliga pipa gör sig bäst. Bättre än i At the Gates, bättre än i The Crown och definitivt bättre än i Skitsystem. Ni som följt Disfear ett tag vet också, att bandet bytte musikalisk inriktning i samband med att Tompa tog över micken. Från skitig, pissförbannad råkäng till Motörhead-osande rockkäng, dock fortfarande baserat på d-takt, d-takt och åter d-takt. Personligen tycker jag bättre om bandets nya stil.

Jämfört med förra plattan "Misantropic Generation" (Relapse Records, 2003), hörs inga större musikaliska skillnader på "Live the Storm", förutom en skum slidegitarr och den jävligt schyssta refrängen i "Fiery Father", som osar neokäng lång väg. Annars, som sagt, inget nytt under solen, plattan mal på i d-takt rätt igenom, men känns ändå relativt nyanserad. Lyssna t ex på "The Furnace", en mörk, obehaglig "D-taktsballad" (nytt begrepp?). Rätt tufft ändå hur mycket man kan göra med en taktart..

Produktionen är tät och fet (plattan är inspelad i Boston hos Converge-gitarristen Kurt Ballou), bandet är tight och det svänger som satan. Inga konstigheter, man vet vad man får. "Live the Storm" är en platta som lär plockas fram på en hel del förkrök framöver, misstänker jag!
7/10
/Jocke

Disfear på Myspace

Officiell hemsida

Skivrecension: Dödsdömd - Beskåda Vår Vackra Värld 7"

Ja, vad finns egentligen att säga? Svensk crustpunk av standardmått, som egentligen inte tillför ett skit nytt till genren. Därmed inte sagt att det är dåligt, ilskan, ångesten, de obligatoriskt samhällskritiska texterna och d-taktandet sitter där det ska. Men den största behållningen av denna plastbit ligger nog ändå i basisten och sångaren Skitsylens pipa, helt klart en av de bästa i genren. Men man behöver inte köpa Dödsdömds plattor för att få höra honom vråla lungorna röda, kolla upp Human Waste, eller för all del Totalt Jävla Mörker, bägge banden är betydligt vassare och vågar sticka ut hakan betydligt längre än Dödsdömd.

Alltså, argsint d-taktsrens som helt klart håller måttet men samtidigt inte bjuder på några överraskningar. Blott fjorton sekunder långa och avslutande kängan "Vad Gav Det I Längden?" petar upp betyget ett pinnhål tillsammans med "I Pendelns Vaggande Barm".
6/10
/Jocke

Dödsdömd på Myspace

Köp plattan på Halvfabrikat

Nytt från Massmord!

Två nya låtar, "I Civilisationens Skugga" och "Jag Dör Ensam", båda hämtade från kommande CD/LP-splitten med Shades of Grey, finns att lyssna på HÄR.

Hmm..helt ok låtar, men vad hände med renset? Massmord brukar ju veva mycket snabbare än så här! Dessutom har bandet tappat en del i aggressivitet efter att pissförbannade gaphalsen Tijana slutat. Jaja, jag väntar väl med att tjafsa tills jag hört hela splitten. Det låter iaf hårt och ljudbilden är mörkare än vanligt, stort plus för det! Tills splitten är ute kan jag rekommendera albumet "Unleashed" (Halvfabrikat, Nakkeskudd, Yellow Dog m fl, 2007), som bjuder på riktigt schysst hardcorekäng som kickar det mesta!
/Jocke

Nytt från Coldworker!

Örebros benhårda dödsgrindpluton Coldworker släpper en uppföljare till debutalbumet "The Contaminated Void" (Relapse Records, 2006). Plattan heter "Rotting Paradise", releasedatum ej bestämt. Lyssna på låten "Citizens of the Cyclopean Maze" och kolla in omslaget ("Reign in Blood", någon?) HÄR!
Låter fett som fan, tycker jag..mer oldschool än det gamla och ett riktigt smaskigt At the Gates-riff mitt i!

Liverecension: Dillinger Escape Plan @ Sticky Fingers, 3/3 -08

Min första bekantskap med Dillinger Escape Plan var deras gig på Hultsfredsfestivalen 2004, när bandet var ute och turnerade på albumet "Miss Machine" (Relapse Records, 2004). Bandet var redan då jävligt hypat, så en del förväntningar hade byggts upp, trots att jag inte lyssnat in mig överhuvudtaget. Bandet levde upp till alla förväntningar och lite till, knockade mig totalt med sin scenshow, mest bestående av fullkomligt sanslöst tokröj på scen och en väldigt karismatisk sångare i tjurnacken Greg Puciato. Såg även bandet på Sticky Fingers året därpå, även då levte bandet upp till sitt vilda rykte.

Tredje gången gillt alltså, med en ny platta i bagaget ("Ire Works", Relapse Records, 2007), ny trummis (Chris Pennies återfinns numera i Coheed and Cambria, ersatt av Gil Sharone) och en ny gitarrist (Brian Benoit borta pga en inflammation i nervsystemet samt en trasig nackkota, ersatt av Jeff Tuttle). Innan jag hörde "Ire Works" var jag lite skeptisk till om bandet skulle lyckas leverera ett lika starkt album och en lika frenetisk liveshow efter alla medlemsbyten, lyckligtvis visade det sig att jag hade fel, på båda punkterna. Bandet kliver på scen under minimala ljusförhållanden och ett brummande intro, för att sekunden senare spy ut spasmdängan "Panasonic Youth" från "Miss Machine", ackompanjerat av extremt intensiva stroboskop, rätt i fejset på mig och resten av publiken. Fy fan, vilket sinnessjukt jävla ös! När låten tar slut drar bandet igång klassikern "43% Burnt", (från albumet "Calculating Infinity", Relapse Records, 1999) som avslutas med att galenpannan och muskelknutten Greg Puciato klättrar upp i ljusriggen ovanför scenen, hänger sig i armarna, sätter sig själv i gungning och kastar sej tillbaks ner på scenen. Redan här har man bevisat att man fortfarande är i världsklass när det kommer till att bjuda upp publiken till galen mosh. Redan här är jag nöjd. Biljettpriset har redan betalat sig.

Efter ytterligare en dryg timme fullmatad med välspelat, inlevelsefullt framfört IQ-mangel, ett pinsamt strömavbrott (enda negativa inslaget, bevisar dock bara att stället är för mesigt för bandet), framförandet av nya låtar som ilskeverket "Fix Your Face" och allsångsdängan "Black Bubblegum", har man täckt in allt som behövs samt mycket mer och jag konstaterar än en gång, att Dillinger Escape Plan är ett band att räkna med. Man vet inte alltid vad man får, men man vet att det sparkar röv!
9/10
/Jocke

Dillinger Escape Plan på Myspace













Alla bilder © Joakim Karlsson, 2008.

Skivrecension: Splitter - Avskräckande Exemplar

När Nasum lades ner efter att Mieszko Talarczyk avlidit i tsunamikatastrofen 2004 lämnade de ett stort hål efter sig. Det fanns ju bara ett Nasum, ungefär..Sveriges, kanske världens bästa grindband någonsin lämnade efter sig ett musikaliskt arv som verkade svårt att förvalta, fram tills, ja, ungefär nu, enligt mig. Den svenska grindscenen har vuxit sig starkare och starkare med band som The Arson Project, Afgrund, From the Ashes, Exhale - och kanske framförallt Splitter.

"Avskräckande Exemplar" är bandets fjärde giv om man inte räknar med demon "Stundens chockerande intryck". Plattan släpptes förra året på tjeckiska Insane Society och innehåller 21 käftsmällar av fetaste mått. Inte en dålig låt, bara bra skit rakt igenom. Personliga favoriter just nu är "Våldtagen Själ", "Sjukast i Världen" och avslutande "Utanförskapet & Jag", där ett pianostycke dimper ner som en blixt från klar himmel mitt i renset. Inte illa alls, variation förnöjer och bidrar i detta fall kraftigt till helhetsintrycket. Om du gillar grind, eller "Tragedy Grind" som bandet själva beskriver sin musik, finns inga ursäkter för att inte köpa "Avskräckande Exemplar", det till dags dato bästa beviset på att svensk grind fortfarande är bäst i världen!
8/10
/Jocke




Splitter på Myspace

Officiell hemsida

Köp plattan på Halvfabrikat

Skivrecension: Kakistocracy - Cast Aside Your Chains And Dance

Den här plattan kom ut i januari 2006, efter 1,5 års sedvanliga förseningar, på Profane Existence. Själv upptäckte jag bandet för någon månad sen på myspace. Det faktum att Kakistocracy blandar upp sin energiska och melodiska kängpunk med såväl cleana gitarrslingor som trashpartier gör att bandet sticker ut, och det är oftast sånt som fångar min uppmärksamhet. Inga jävla dussinband här inte! Dessutom är produktionen helt ok, ljudbilden passar bandet bra, även om den ibland kan kännas lite mesig.

Efter bara 4-5 genomlyssningar sitter plattan som en smäck, favoritlåtarna hittils stavas "A Nation Lives In Fear", "Dawn of Capitalism: Corporate Mass Murder" och "As the Steel Around us Buckles". Plattan känns ändå jävligt jämn och innehåller väl egentligen inga riktiga klavertramp..Helt enkelt en platta värd att köpa om du gillar amerikansk politisk käng/hc i den nyare skolan, typ From Ashes Rise, Remains of the Day och Tragedy.
7/10
/Jocke



Kakistocracy på Myspace

Köp plattan på Halvfabrikat

Turné!!

I april drar vi till Tyskland via Danmark för å gigga lite..



Kommer bli fett!

Giget på SP(A)TT!!!

Lirade med End of All på Underjorden i Göteborg för nån vecka sedan, här kommer lite bilder från giget, plåtade av Andreas/Doomsdaymag!













Gött som satan va de, folk röjde o hade kul precis som de ska gå till!!
Nästa gig är på Skylten i Linköping..

Bloggdebuten!

Japp, så e de! Tänkte använda den här bloggen till att skriva liverecensioner, skivrecensioner, lägga upp schyssta livefoton mm. Kanske blir de nåt boktips, krökbilder, gigtips mm..allt som e gött, helt enkelt! ;)

Just de ja. Lirar ju i band också, End of All, som vevar crust/hc me metalinslag..kolla in på:
http://www.myspace.com/endofallsweden

Hej så länge
/Jocke