Ovan nämnda uttryck kan ses som ett yttrande av frustration, över band som förstör den "riktiga" hårdrocken genom en vilja att spela tight, producera ett album så att det faktiskt hörs att det är inspelat i en studio och bara i allmänhet vara noggrann när man spelar in och släpper en skiva. Eller, så kan man ta det för vad det egentligen är; ett sätt för halvdana killar som spelar i halvdana men jävligt "äkta" metalband, med en rå och ondskefull image, att skylla ifrån sig sin oförmåga att göra bra musik som låter välgjord.
Meshuggah går, som de flesta av er säkert redan känner till, inte in under ovan nämnda kategori av metalband. Tvärtom har man ända sedan starten haft en vilja att experimentera och inte någonsin varit rädd för att använda datorer, trummaskiner och andra metaltabun för att uppfylla sin vision. Att detta brukar märkas på slutresultatet är väl knappast någon överdrift. Med undantag för lågvattenmärket "Catch Thirtythree" (Nuclear Blast, 2005) har bandet enligt mig alltid hållit en jämn, hög nivå och utgjort både grogrunden för och spjutspetsen i det som allmänt kallas för teknisk metal (och nej, Dream Theater räknas inte).
Mitt första intryck av "obZen" är hur "normalt" det låter. För att vara Meshuggah känns inledande spåret "Combustion", med sitt neotrashiga inledningsparti, ovanligt tillrättalagt. Inte desto mindre köttigt, som väl är. Bandet går loss som en ångvält med det ena smällfeta riffet efter det andra och jag har jävligt svårt, att hålla still nacken. Andra spåret, "Electric Red", känns mer som sinnessjuka Meshuggah, mer i stil med materialet på betongkrossen "Nothing" (Nuclear Blast, 2002). Smaskigt.
Tredje spåret, sju och en halv minut långa "Bleed", sätter sig direkt med smattrande bastrummor och ett fast, elakt groove. Det obligatoriska och likväl Meshuggah-patenterade "spela gnisslande stråke på 8-strängad gura"-solot sitter exakt där det ska. Förundras, som alltid när jag lyssnar på Meshuggah, över hur fan man bär sig åt för att skriva den här typen av musik och hur man lyckas spela så in i h-vete tight! Självklart gör dagens teknik en del av jobbet på skivan, men ni som sett Meshuggah live, vet att bandet levererar även på scen.
Meshuggah bör ses som ett föredöme och en ledsagare för alla världens bakåtsträvande pandakollektiv, som i jämförelse närmast kan liknas vid en skock vilsekomna lamm i en skog full av hungriga vargar. Meshuggah skrävlar inte, utan leverarar istället ännu en platta som i mitt tycke, och nu tar jag i från fotknölarna, bör ses som ett av dagens bästa exempel på "äkta" metal! Kött och fläsk, kört i en mixer med lika delar intelligens, aggression och vision, toppat med en nästintill klanderfri, metallisk produktion som andas närhet och noggrannhet. En fet dos välprecisionerat mangel som får dig att skaka skallen tills du tappar den, helt enkelt. Kort och gott:
Death to false metal.
8/10
/Jocke
Meshuggah på Myspace
Officiell hemsida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar