måndag 22 mars 2010

Promorecension: Eskatologia

Då och då dimper det ner ett oväntat paket i brevlådan. Denna gång är det Göteborgs Eskatologia som gjort sig besväret att skicka en plastbit, innehållandes tre låtar neocrustvev. Växelsång, vemodsmelodier och d-takt varvas med långsammare partier, och det låter faktiskt bitvis rätt dynamiskt, men framför allt rått och inte en tillstymmelse till glädje verkar rymmas i låtarna...det är hat, mörker och ångest som levereras!

Första låten, "Empty eyes" är hämtad från en kommande 7" och inleds med ett lite slöare parti som bygger upp stämningen bra, tills tempot höjs och sången kommer in. Inget som sticker ut direkt, men bra låtuppbyggnad och snygg växelsång.

Andra låten, "Lever i skuggan", är hämtad från bandets splittia med ryska Distress, och får mig att tänka på tidiga Tragedy. Inte dumt alls, helt klart bäst av de tre spåren.

Tredje spåret, "När döden visar sitt ansikte", inleds med något som med kängpunkmått nästan kan klassas som en smärre musikalisk mindfuck, innan det börjar vevas ordentligt! Snabbaste låten på skivan helt klart.

Om du går igång på mörk, melodisk neocrust som inte räds att varva tokvev med ångestladdade downtempopartier, är Eskatologia helt klart värda att kolla upp. Det verkar dessutom vara en hel del på gång, en splittia och en 7" är på väg och bandet drar snart iväg på en okrtare sväng, främst i södra Sverige. Helt klart ett band att hålla ögonen på! Det jag själv skulle vilja se (höra) i framtiden, vore att bandet valde att renodla sitt sound lite mer, det finns många band som låter ungefär såhär idag. Jag väntar med spänning på kommande släpp!
7/10

Eskatologia på myspace


Photobucket

måndag 1 juni 2009

Blindside @ A-live

Lite bilder från giget med Blindside i lördags:

Resten finns här: http://www.flickr.com/photos/jocke_endofall


Photobucket

Photobucket

Photobucket

Photobucket

tisdag 17 mars 2009

Skivrecension: Syconaut - Burst into life

Skövdes stadigaste metalcombo Syconaut firar sin tioåriga existens med albumsläpp, vilket består av en blandad kompott ny och gammal betongkross i plastform. Tolv spår välproducerad och blytung modern metal finnes på debutalstret, som man valt att kalla "Burst into life". Processen med plattan har väl inte varit helt smidig, vad jag förstått så har inspelningen legat klar ganska länge, dock har diverse bolagsstrul och andra tråkigheter dragit ut på tiden. Inte helt ovanligt förekommande i branschen...

"Burst into life" uppfyller dock i princip alla förväntningar. Jag (och säkert många andra med mig) har följt bandet några år och alltid varit imponerad av hur tight det har låtit, att fokus alltid tyckts ha legat på att framföra musiken så felfritt som möjligt, dessutom allra oftast uppbackat av en fet och välrattad ljudmatta, både på scen och på skiva. Just dessa parametrar fanns då givetvis med bland förväntningarna inför första genomlyssningen av plattan. Och nog fan är det tight, välspelat, och äckligt välproducerat!
Värt att poängtera är att Syconaut, och kanske främst då gitarristen (och huvudsaklige låtskrivaren?) David Holgersson, både spelat in och mixat själva, och endast lämnat mastringen åt utomstående, i detta fall Göran Finnberg (In Flames, Dimmu Borgir, Opeth etc). Det hörs att man lagt ner stort arbete och mycket tid på plattan, ljudbilden är tung, vass och kristallklar. Personligen är jag väl egentligen mer inne på lite råare ljud, dock går det inte att förneka att Syconaut har hittat rätt kostym att klä sitt mangel i!

För att beskriva musiken närmare i detalj skulle jag kunna namedroppa band som Machine Head, Meshuggah, Raised Fist, In Flames, The Haunted, Hatebreed eller varför inte musikstilar som modern metal, metalcore, hardcore, aggrotrash, göteborgsdöds osv, men skit i det.
Jag nöjer mig med att kalla det för vad det är: en musikalisk knytnäve med knogjärn, som med exakt precision spräcker pannbenet på lyssnaren från första låten till sista på plattan.

Som jag skrev ovan består "Burst into life" av dels mer eller mindre gammalt material i ny skepnad, dels nyskrivna spår. För den som via debutalstret stiftar bekantskap med Syconaut för första gången, är det nog lurigt att urskilja vilka spår som hängt med ett tag och vilka som skrivits för plattan. Det man gjort med de gamla spåren är väl mest att delvis arrangera om dem, samt att sminka upp dem med diverse syntar och annat småpill. Här gäller det nog att hålla hårt i ratten och inte ta i för mycket, problemet är väl att man som musiker mer eller mindre hunnit tröttna på låten ifråga, och därmed ibland kanske tar i lite väl mycket för att "piffa upp" albumversionen. Helheten på plattan är dock bra, allt hänger ihop på ett naturligt sätt. Det enda spåret jag egentligen tycker var "bättre förr" stavas "My Deception", och det som drar ned betyget denna gång är dels avsaknaden av de tuffa samplingarna, dels att låten inte känns lika rapp nu. Inte att det låter dåligt på något sätt, dock gillade jag den tidigare versionen bättre. Fortfarande tung som 700 kg rått kött dock!
Cred för att man inte fallit för grupptrycket och låtit vrålet stå tillbaka för rensång, som så många andra band idag (detta var en av farhågorna jag hade innan jag hörde plattan första gången). Inte för att det inte kan låta bra med rensång, problemet är väl snarare att många band slänger in det bara för att bredda publiken, snarare än musiken. Dock inte Syconaut!

Favoritspåren stavas neotrashiga "Hideous nothing", "Neglected", miljömedvetna "Make a stand", "Fragrance of decay" (som begåvats med ett jävligt smakfullt och väl genomfört gitarrsolo) och "The rival of pain", som vid det här laget kan betraktas som en klassiker av stora mått, som stått emot tidens tand väl. Minsta gemensamma nämnare för dessa stycken, med undantag för "The rival of pain" stavas fart, det är när Syconaut blandar upp cementmattan med lite riktigt tvåtakstvev som det knullar som göttast i öronen! Mer sånt önskas alltså inför kommande släpp.

Syconaut bevisar med "Burst into life" att det lönar sig att ha tålamod och låta sin musik växa fram under flera år, och att noggrannhet visar sig i slutresultatet. Jag har inga problem med att sätta plattan på repeat ett par timmar, det är tillräckligt dynamiskt och välgjort för att hålla kvar intresset. Detta bör ses som ett gott betyg, jag lyssnar sällan på plattor mer än ett varv åt gången.
Det enda jag önskar mig inför nästa släpp är, som jag redan nämnt, mer snabba låtar, och kanske lite fler överraskningar i form av oväntade taktbyten etc. Båda finns där, men lite mer skulle inte skada. Sammantaget är "Burst into life" en jävligt bra skiva med genomgående starka spår som håller bra i längden (har själv lyssnat på plattan lätt 25-30 gånger vid det här laget). Köp eller ångra dig när den är slutsåld!
8/10
/Jocke

Syconaut på myspace

Officiell hemsida

Photobucket

tisdag 23 september 2008

Skivrecension: Implode - Memento Mori

Äntligen ett bra skäl att bryta tystnaden. Har ju inte skrivit en rad i den här bloggen sedan strax efter Hultsfred, senaste inlägget var väl The Process/Rentokiller splitten. Därför var det extra tacksamt att få hem Mariestad-/Skövdebandet Implodes senaste i brevlådan. Har följt bandets utveckling ett tag, och jag måste säga att det går jävligt fort framåt! Vi snackar halvmelodisk (men inte desto mindre manglig) trash/döds med en riktigt vass sång-/vrålinsats som rör runt rejält i grytan, med fet produktion signerad Marko Tervonen (ex The Crown, numera i Angel Blake). Förra demon visade på stor potential från ett hungrigt, ungt och hetsigt band, samma potential hörs även denna gång, om än i ett något mognare och mer sammanhållet format. Känns som att formen börjar infinna sig nu, låtarna är bättre och de musikaliska insatserna är på en jämn och hög nivå. Största klivet framåt får ändå tillägnas vokalisten Viktor Brunö, som äntligen tar steget och släpper ut demonerna på riktigt. Mer strupe, mindre Hanson, med andra ord! Fett som fan. Det enda som i mitt tycke kan finslipas ytterligare, är låtarrangemangen. Ibland vänder det på en femöring utan att man riktigt hänger med, detta är dock inget stort problem, men lite smidigare övergångar skulle eventuellt ha petat upp betyget ytterligare ett snäpp.

Lite blastbeats har man även lyckats peta in denna gång, vilket tyder på karaktär. Favoritlåt än så länge får bli (den omedvetna?) Venom-passningen "Welcome to Hell", som inleds med skönt trashsmisk och grind, för att sedan fläska på med finstämd (men ack så typisk) rensång i refrängen. Om du gillar band som The Haunted, In Flames, Slipknot, Soilwork och i viss mån även At the Gates, kolla upp Implode, så kan du bli den coola killen som hade koll redan på demotiden, när gänget släpper sin albumdebut. För att det lär hända råder det nog inga större tvivel om, snarare är det en tidsfråga. Jag gillar skiten!
8/10
/Jocke

Implode på Myspace

Photobucket

torsdag 19 juni 2008

Skivrecension: The Process/Rentokiller Split

Göteborgs The Process är för mig en relativt ny bekantskap. Med sitt hardcorebesudlade crustoväsen, får de mig att tänka på vitt skilda akter som Cursed, From Ashes Rise, Converge och Gold Kids. Hårt så det förslår, med andra ord. Med en grund byggd på d-takt och hardcore, cementerar sig "Svidande kritik", det första av de två spåren, i mitt närminne och stannar där en bra stund, mycket tack vare sin slagkraftiga refräng och det välplacerade breakdown-partiet i slutet. Andra spåret "Action Directe" besitter inte samma hitpotential, men fungerar mer än väl som ackompanjemang till svettigt kaosröj. The Process kommer som en frisk fläkt, i en till större delen stagnerad crustscen. Kolla upp fjolårets MCD "Taste the knife" (Old Skool Kids Records) när du ändå håller på.
7/10
/Jocke

The Process på Myspace

Photobucket

Andra sidan på denna splitsjua bjuder på finlandssvensk tvångströje-hc, i form av Rentokiller. Spontant känns det som att bandet blivit lite bekväma med åren, minns giget på Augustibuller -03 som en kaosartad föreställning, där galenskap, extremt tighta taktbyten och tourettesröj stod i fokus. Nu bjuds det istället på System of a Down-flörtande rockhardcore i första spåret "The erotic principle". Ett lagom pårökt dragspelparti hinns också med, innan det är dags för ett mer traditionellt Rentokillerstycke, "59 seconds of bombastic effects". Här gör man sig bäst, utan dragspel och på-gränsen-till-emo-refränger, bara tokmangel mer i stil med föregående EP:n Vigil (Monument Records, 2006). Kolla upp.
6/10
/Jocke

Rentokiller på Myspace

måndag 9 juni 2008

Skivrecension: Shades of Grey/Massmord split CD

Efter att ha hört två av Stockholmspunksen Shades of Grey's bidrag till denna split (Profane Existence, Vex, Contraszt, Blindead Productions, 2008) på deras Myspace, var förväntningarna på bandet enormt höga. Redan i öppningsspåret "Throw the first stone" sätter man en jävligt hög standard, som ligger långt över snittet i scenen, både vad gäller instrumenthantering och låtskrivarmässigt. Fan, vad det låter bra! Musikaliskt står man stadigt med båda kängorna i metalinfluerad, politisk crustcore, utan att det för dens skull någonsin blir monotont eller tråkigt. Detta tack vare effektiva och extremt smakfulla kryddningar, i form av 2 X tjejvrål som kompletterar varandra perfekt, väl avvägda skiften i trumspelet och ett gitarrlir som känns som att det hela tiden är på väg nånstans. De vemodiga melodierna och skrikande strängbänden går in i varandra och skapar rymd och atmosfär. Arrangemangen är klockrena, lyssna på extremt aggressiva "Capitalism must come to an end" så fattar ni vad jag menar. Ljudmässigt finns det heller inte mycket att klaga på, här låter det verkligen som att man lagt ner själ i arbetet och verkligen tagit sig tid till, att förpacka låtarna väl. Fem spår bjuds det på, vilket tyvärr känns lite kort. Skulle gärna hört mer, de här låtarna ger mersmak! Fullängdare någon?
9/10
/Jocke

Shades of Grey på Myspace

Photobucket

Över till Massmord, som släppte ett av förra årets bästa crustalbum ("Unleashed", Halvfabrikat m fl). I och med den plattan gjorde bandet i mitt tycke en kraftig uppryckning från debutalbumet "Inget liv/Ingen död" (Crimes Against Humanity, 2006), som aldrig riktigt fångade mitt intresse.
Det första som slår mig när jag för första gången lyssnar på de nya låtarna, är att bandet tycks ha dragit ner ganska kraftigt på tempot. Öppningsspåret "På pestens svarta vingar" inleds med ett hyfsat tungt och slött stycke, som sedan brister ut i klassisk Massmordkäng. Fast långsammare. Tyvärr. Och det blir inte mycket hurtigare i de andra låtarna heller. När det väl d-taktas låter det för slött, helt enkelt (med undantag för pigga "Missnöjets ruiner"). Avsaknaden av det som förut gjorde att Massmord brann, inger nu känslan av att bandet går på sparlåga. En annan sak som gör att bandet tappat kraft, är förlusten av vokalisten Tijana, som med sina extremt pissförbannade skrik skapade dynamik och kraftigt bidrog till, att jag håller "Unleashed" så högt. Kvarvarande gaphalsen Sonny gör dock en stark insats, karln verkar definitivt ha hittat sin grej vid det här laget. Bästa låten just nu, tillsammans med redan nämnda "Missnöjets ruiner", stavas "När skymningen faller" och byggs på en grund av fyrtakt, som passar bandet bra. Dessa två låtar, i kombination med Sonny's stabila vrålande och en del schysta arrangemang, inger ändå tillräckligt med hopp för att våga se fram emot ett nytt släpp. Massmord kan faktiskt betydligt bättre än såhär.
5.5/10
/Jocke

Massmord på Myspace

Officiell hemsida

Skivrecension: Bulldom - S/T

Crust, grind och oldschooldöds i en salig blandning bjuds det på under de dryga fjorton minuter, som Bulldom bjuder upp till dans på sin självbetitlade CDr (Halvkass Produktion, 2005). Jag har till en början blandade känslor inför detta, oftast låter det hur rått och smaskigt som helst, och ibland till och med svinbra, men jag gör som morsan brukar göra och klagar på sången. Av de två sångarna är bara en godkänd, den mörkare brölvarianten slipper jag helst.

Gillar Bulldom som bäst när man kryddar riffen med schysta vemodsharmonier á la Acursed, och ackompanjerar detta med brutal d-takt. Visst låter grindpartierna bra, men det är ändå i de punkigare bitarna som bandet visar framfötterna mest. Bästa exemplet på detta finns i näst sista spåret "Barnen i Bulldombyn", där dur samsas med moll, och vemodig misär med, vad jag förmodar, humor. Har tyvärr inte en sportslig chans att uttyda texterna, och dessa finns ej nedskrivna i konvolutet, så jag kan bara gissa utifrån låttitlarna.

Sammanfattningsvis, så visar Bulldom upp ett brett spektra av stilar som, musikaliskt sett, gjuts samman på ett överlag kompetent sätt, tyvärr utan att förädla det hela med den ack så viktiga sången. De positiva bitarna överväger ändå kraftigt de negativa, och med en smakfull och rå produktion lyckas bandet ändå övertyga mig tillräckligt mycket, för att hålla kvar intresset och låta plattan växa. Bra skit!
7/10
/Jocke

Köp skivan från Halvfabrikat

Photobucket