Skivrecension: Acursed - Tunneln I Ljusets Slut

Ett effektivt sätt att skapa mystik kring sitt band är definitivt att vara sparsam med information. Medan de allra flesta band gör allt för att synas så mycket som möjligt finns det de som väljer en helt annan väg. Märkligt nog verkar det i vissa fall fungera riktigt bra, kolla på amerikanska His Hero Is Gone-avkomman Tragedy t ex. Ingen hemsida, inget Myspace-konto, knappt några bandbilder (har bara sett en, i häftet till deras självbetitlade debutalbum) och väldigt få intervjuer. Trots detta tillhör de definitivt ett av de mest omtalade banden i scenen. Svenska crustcoreakten Acursed kör på samma linje. Jag har sökt med ljus och lykta efter information om bandet på internet, men knappt hittat någonting bortsett från lite recensioner. I häftet till gravt försenade "Tunneln i ljusets slut" (Prank Records, 2008) tar man det hela ett steg längre och skippar låttexterna (har dock hittat en del, finns HÄR). Låtarna har för övrigt inga titlar heller, för den delen. Kan inte låta bli att tycka att det är lite tufft, detta tillvägagångssätt skapar ju en massa snack och får iallafall mig att höja lite extra på ögonbrynen.

Plattan inleds med ett enerverande, tjutande ljud och en röst som målar upp ett scenario ur jag-perspektiv, där personen ifråga går i självmordstankar. Detta ger upphov till en obehaglig stämning som sedan återspeglas i musiken. Acursed manglar crustcore av traditionellt svenskt snitt, med skitig produktion och ångestladdad sång i samma skola som Martyrdöd, Skitsystem, Victims etc. Ibland tar man ut svängarna lite mer, med hjälp av akustiska gitarrer, schyssta gitarrharmonier och sludgebetonade downtempostycken á la redan nämnda His Hero Is Gone och Neurosis. Detta skapar dynamik, och tillsammans med den återkommande mansrösten som, på ett deprimerat och ultrapessimistiskt sätt, reflekterar över livet kontra döden lyfter man plattan till en ny nivå. Favoriter just nu är spår sex, sju och åtta, det är i denna del av albumet som inlevelsen är som högst. Vissa riff talar för sig själva, det är hårt och smutsigt men ändå vackert och intimt.

"Tunneln i ljusets slut" är knappast plattan du vevar igång på förfesten, snarare bör den spisas i enrum för bästa upplevelse. Om du, som jag, inte lider av dödsångest men gillar ångestkäng och gärna tar en flykt från verkligheten via musik bör senaste verket från Acursed falla dig i smaken.
7/10
/Jocke

Köp plattan från Relapse