Skivrecension: Ictus - Imperivm

I en tid, då det tuffaste som finns verkar vara att skriva så långa låtar som möjligt, utan att det egentligen händer särskilt mycket, känns spanska mangelplutonen Ictus i det närmaste som en frälsning. Bandet drog igång verksamheten i april 2004, med ambitionen att skapa gigantiska stycken musik, som kan beskrivas som både vacker och våldsam och som förmedlar känslor, genom smidigt avvägda och snyggt sammansatta partier, något som bandet själva valt att kalla "Opera-core". För den inte fullt så bildligt talande, kan bandets musik beskrivas som en schysst mix av trash, hardcore, grind, crust och sludge, framfört med en enorm precision.

"Imperivm" (Alerta Antifascista m fl, 2007), är bandets andra fullängdare. Utöver debutalbumet "Hambrientos de un sol distinto" (In My Heart Empire m fl, 2005), har man även värkt fram en 10" split med landsmännen i Okban, samt en 12" split med norrbaggarna i numera nedlagda This Thing Called Dying.

Första sidan av plattan rivstartas med ett saftigt tvåtaktsröj, som fångar mitt intresse direkt och bjuder upp till dans i form av både mosh och windmill-headbanging. Då jag inte vill framstå som en komplett dåre inför nyfikna grannar och förbipasserande (jag bor på första våning med fönster ut mot gatan), nöjer jag mig dock med att nicka försiktigt på skallen samtidigt som jag totalmyser i soffan. Ljudbilden byggs ut med snygga tempoväxlingar och en kraftfull dynamik, som få band av den här storleken behärskar. Efter knappa tjugo minuter är första halvan slut och girig som man är, vill man bara ha mer. Vänder på plattan, möts av en något mer tillbakahållen inledning, som efter knappa två minuter briserar i ett sanslöst trashmangel med välljudande och ångestladdade harmonier. Och såhär håller det på, man bygger upp, blåser skiten ur skallen på lyssnaren, bryter ner och plåstrar om, bara för att bjuda på en ny fläskig omgång av ångestladdat konstmangel. Bäst är ändå uppbyggnaden med det spansktalade spoken-wordpartiet och dess uppföljning (ca sju och en halv minut in i andra delen), vilket kan avlyssnas HÄR. Gör det, bli frälst och tjacka "Imperivm", det senaste verket från ett band, som stoltserar med något så ovanligt, som förmågan att skriva tjugominuters mastodontepos som aldrig blir tråkiga. Köp, du kommer inte att ångra dig.
8/10
/Jocke

Ictus på Myspace

Officiell hemsida

Skivrecension: Meshuggah - obZen

Death to false metal.

Ovan nämnda uttryck kan ses som ett yttrande av frustration, över band som förstör den "riktiga" hårdrocken genom en vilja att spela tight, producera ett album så att det faktiskt hörs att det är inspelat i en studio och bara i allmänhet vara noggrann när man spelar in och släpper en skiva. Eller, så kan man ta det för vad det egentligen är; ett sätt för halvdana killar som spelar i halvdana men jävligt "äkta" metalband, med en rå och ondskefull image, att skylla ifrån sig sin oförmåga att göra bra musik som låter välgjord.

Meshuggah går, som de flesta av er säkert redan känner till, inte in under ovan nämnda kategori av metalband. Tvärtom har man ända sedan starten haft en vilja att experimentera och inte någonsin varit rädd för att använda datorer, trummaskiner och andra metaltabun för att uppfylla sin vision. Att detta brukar märkas på slutresultatet är väl knappast någon överdrift. Med undantag för lågvattenmärket "Catch Thirtythree" (Nuclear Blast, 2005) har bandet enligt mig alltid hållit en jämn, hög nivå och utgjort både grogrunden för och spjutspetsen i det som allmänt kallas för teknisk metal (och nej, Dream Theater räknas inte).

Mitt första intryck av "obZen" är hur "normalt" det låter. För att vara Meshuggah känns inledande spåret "Combustion", med sitt neotrashiga inledningsparti, ovanligt tillrättalagt. Inte desto mindre köttigt, som väl är. Bandet går loss som en ångvält med det ena smällfeta riffet efter det andra och jag har jävligt svårt, att hålla still nacken. Andra spåret, "Electric Red", känns mer som sinnessjuka Meshuggah, mer i stil med materialet på betongkrossen "Nothing" (Nuclear Blast, 2002). Smaskigt.

Tredje spåret, sju och en halv minut långa "Bleed", sätter sig direkt med smattrande bastrummor och ett fast, elakt groove. Det obligatoriska och likväl Meshuggah-patenterade "spela gnisslande stråke på 8-strängad gura"-solot sitter exakt där det ska. Förundras, som alltid när jag lyssnar på Meshuggah, över hur fan man bär sig åt för att skriva den här typen av musik och hur man lyckas spela så in i h-vete tight! Självklart gör dagens teknik en del av jobbet på skivan, men ni som sett Meshuggah live, vet att bandet levererar även på scen.

Meshuggah bör ses som ett föredöme och en ledsagare för alla världens bakåtsträvande pandakollektiv, som i jämförelse närmast kan liknas vid en skock vilsekomna lamm i en skog full av hungriga vargar. Meshuggah skrävlar inte, utan leverarar istället ännu en platta som i mitt tycke, och nu tar jag i från fotknölarna, bör ses som ett av dagens bästa exempel på "äkta" metal! Kött och fläsk, kört i en mixer med lika delar intelligens, aggression och vision, toppat med en nästintill klanderfri, metallisk produktion som andas närhet och noggrannhet. En fet dos välprecisionerat mangel som får dig att skaka skallen tills du tappar den, helt enkelt. Kort och gott:
Death to false metal.
8/10
/Jocke

Meshuggah på Myspace

Officiell hemsida

Skivrecension: Disfear - Live the Storm

Detta är Disfears andra platta med Tomas "Tompa" Lindberg på sång och jag måste säga, att jag tycker att det är i Disfear som hans rossliga pipa gör sig bäst. Bättre än i At the Gates, bättre än i The Crown och definitivt bättre än i Skitsystem. Ni som följt Disfear ett tag vet också, att bandet bytte musikalisk inriktning i samband med att Tompa tog över micken. Från skitig, pissförbannad råkäng till Motörhead-osande rockkäng, dock fortfarande baserat på d-takt, d-takt och åter d-takt. Personligen tycker jag bättre om bandets nya stil.

Jämfört med förra plattan "Misantropic Generation" (Relapse Records, 2003), hörs inga större musikaliska skillnader på "Live the Storm", förutom en skum slidegitarr och den jävligt schyssta refrängen i "Fiery Father", som osar neokäng lång väg. Annars, som sagt, inget nytt under solen, plattan mal på i d-takt rätt igenom, men känns ändå relativt nyanserad. Lyssna t ex på "The Furnace", en mörk, obehaglig "D-taktsballad" (nytt begrepp?). Rätt tufft ändå hur mycket man kan göra med en taktart..

Produktionen är tät och fet (plattan är inspelad i Boston hos Converge-gitarristen Kurt Ballou), bandet är tight och det svänger som satan. Inga konstigheter, man vet vad man får. "Live the Storm" är en platta som lär plockas fram på en hel del förkrök framöver, misstänker jag!
7/10
/Jocke

Disfear på Myspace

Officiell hemsida

Skivrecension: Dödsdömd - Beskåda Vår Vackra Värld 7"

Ja, vad finns egentligen att säga? Svensk crustpunk av standardmått, som egentligen inte tillför ett skit nytt till genren. Därmed inte sagt att det är dåligt, ilskan, ångesten, de obligatoriskt samhällskritiska texterna och d-taktandet sitter där det ska. Men den största behållningen av denna plastbit ligger nog ändå i basisten och sångaren Skitsylens pipa, helt klart en av de bästa i genren. Men man behöver inte köpa Dödsdömds plattor för att få höra honom vråla lungorna röda, kolla upp Human Waste, eller för all del Totalt Jävla Mörker, bägge banden är betydligt vassare och vågar sticka ut hakan betydligt längre än Dödsdömd.

Alltså, argsint d-taktsrens som helt klart håller måttet men samtidigt inte bjuder på några överraskningar. Blott fjorton sekunder långa och avslutande kängan "Vad Gav Det I Längden?" petar upp betyget ett pinnhål tillsammans med "I Pendelns Vaggande Barm".
6/10
/Jocke

Dödsdömd på Myspace

Köp plattan på Halvfabrikat

Nytt från Massmord!

Två nya låtar, "I Civilisationens Skugga" och "Jag Dör Ensam", båda hämtade från kommande CD/LP-splitten med Shades of Grey, finns att lyssna på HÄR.

Hmm..helt ok låtar, men vad hände med renset? Massmord brukar ju veva mycket snabbare än så här! Dessutom har bandet tappat en del i aggressivitet efter att pissförbannade gaphalsen Tijana slutat. Jaja, jag väntar väl med att tjafsa tills jag hört hela splitten. Det låter iaf hårt och ljudbilden är mörkare än vanligt, stort plus för det! Tills splitten är ute kan jag rekommendera albumet "Unleashed" (Halvfabrikat, Nakkeskudd, Yellow Dog m fl, 2007), som bjuder på riktigt schysst hardcorekäng som kickar det mesta!
/Jocke

Nytt från Coldworker!

Örebros benhårda dödsgrindpluton Coldworker släpper en uppföljare till debutalbumet "The Contaminated Void" (Relapse Records, 2006). Plattan heter "Rotting Paradise", releasedatum ej bestämt. Lyssna på låten "Citizens of the Cyclopean Maze" och kolla in omslaget ("Reign in Blood", någon?) HÄR!
Låter fett som fan, tycker jag..mer oldschool än det gamla och ett riktigt smaskigt At the Gates-riff mitt i!

Liverecension: Dillinger Escape Plan @ Sticky Fingers, 3/3 -08

Min första bekantskap med Dillinger Escape Plan var deras gig på Hultsfredsfestivalen 2004, när bandet var ute och turnerade på albumet "Miss Machine" (Relapse Records, 2004). Bandet var redan då jävligt hypat, så en del förväntningar hade byggts upp, trots att jag inte lyssnat in mig överhuvudtaget. Bandet levde upp till alla förväntningar och lite till, knockade mig totalt med sin scenshow, mest bestående av fullkomligt sanslöst tokröj på scen och en väldigt karismatisk sångare i tjurnacken Greg Puciato. Såg även bandet på Sticky Fingers året därpå, även då levte bandet upp till sitt vilda rykte.

Tredje gången gillt alltså, med en ny platta i bagaget ("Ire Works", Relapse Records, 2007), ny trummis (Chris Pennies återfinns numera i Coheed and Cambria, ersatt av Gil Sharone) och en ny gitarrist (Brian Benoit borta pga en inflammation i nervsystemet samt en trasig nackkota, ersatt av Jeff Tuttle). Innan jag hörde "Ire Works" var jag lite skeptisk till om bandet skulle lyckas leverera ett lika starkt album och en lika frenetisk liveshow efter alla medlemsbyten, lyckligtvis visade det sig att jag hade fel, på båda punkterna. Bandet kliver på scen under minimala ljusförhållanden och ett brummande intro, för att sekunden senare spy ut spasmdängan "Panasonic Youth" från "Miss Machine", ackompanjerat av extremt intensiva stroboskop, rätt i fejset på mig och resten av publiken. Fy fan, vilket sinnessjukt jävla ös! När låten tar slut drar bandet igång klassikern "43% Burnt", (från albumet "Calculating Infinity", Relapse Records, 1999) som avslutas med att galenpannan och muskelknutten Greg Puciato klättrar upp i ljusriggen ovanför scenen, hänger sig i armarna, sätter sig själv i gungning och kastar sej tillbaks ner på scenen. Redan här har man bevisat att man fortfarande är i världsklass när det kommer till att bjuda upp publiken till galen mosh. Redan här är jag nöjd. Biljettpriset har redan betalat sig.

Efter ytterligare en dryg timme fullmatad med välspelat, inlevelsefullt framfört IQ-mangel, ett pinsamt strömavbrott (enda negativa inslaget, bevisar dock bara att stället är för mesigt för bandet), framförandet av nya låtar som ilskeverket "Fix Your Face" och allsångsdängan "Black Bubblegum", har man täckt in allt som behövs samt mycket mer och jag konstaterar än en gång, att Dillinger Escape Plan är ett band att räkna med. Man vet inte alltid vad man får, men man vet att det sparkar röv!
9/10
/Jocke

Dillinger Escape Plan på Myspace













Alla bilder © Joakim Karlsson, 2008.

Skivrecension: Splitter - Avskräckande Exemplar

När Nasum lades ner efter att Mieszko Talarczyk avlidit i tsunamikatastrofen 2004 lämnade de ett stort hål efter sig. Det fanns ju bara ett Nasum, ungefär..Sveriges, kanske världens bästa grindband någonsin lämnade efter sig ett musikaliskt arv som verkade svårt att förvalta, fram tills, ja, ungefär nu, enligt mig. Den svenska grindscenen har vuxit sig starkare och starkare med band som The Arson Project, Afgrund, From the Ashes, Exhale - och kanske framförallt Splitter.

"Avskräckande Exemplar" är bandets fjärde giv om man inte räknar med demon "Stundens chockerande intryck". Plattan släpptes förra året på tjeckiska Insane Society och innehåller 21 käftsmällar av fetaste mått. Inte en dålig låt, bara bra skit rakt igenom. Personliga favoriter just nu är "Våldtagen Själ", "Sjukast i Världen" och avslutande "Utanförskapet & Jag", där ett pianostycke dimper ner som en blixt från klar himmel mitt i renset. Inte illa alls, variation förnöjer och bidrar i detta fall kraftigt till helhetsintrycket. Om du gillar grind, eller "Tragedy Grind" som bandet själva beskriver sin musik, finns inga ursäkter för att inte köpa "Avskräckande Exemplar", det till dags dato bästa beviset på att svensk grind fortfarande är bäst i världen!
8/10
/Jocke




Splitter på Myspace

Officiell hemsida

Köp plattan på Halvfabrikat

Skivrecension: Kakistocracy - Cast Aside Your Chains And Dance

Den här plattan kom ut i januari 2006, efter 1,5 års sedvanliga förseningar, på Profane Existence. Själv upptäckte jag bandet för någon månad sen på myspace. Det faktum att Kakistocracy blandar upp sin energiska och melodiska kängpunk med såväl cleana gitarrslingor som trashpartier gör att bandet sticker ut, och det är oftast sånt som fångar min uppmärksamhet. Inga jävla dussinband här inte! Dessutom är produktionen helt ok, ljudbilden passar bandet bra, även om den ibland kan kännas lite mesig.

Efter bara 4-5 genomlyssningar sitter plattan som en smäck, favoritlåtarna hittils stavas "A Nation Lives In Fear", "Dawn of Capitalism: Corporate Mass Murder" och "As the Steel Around us Buckles". Plattan känns ändå jävligt jämn och innehåller väl egentligen inga riktiga klavertramp..Helt enkelt en platta värd att köpa om du gillar amerikansk politisk käng/hc i den nyare skolan, typ From Ashes Rise, Remains of the Day och Tragedy.
7/10
/Jocke



Kakistocracy på Myspace

Köp plattan på Halvfabrikat

Turné!!

I april drar vi till Tyskland via Danmark för å gigga lite..



Kommer bli fett!

Giget på SP(A)TT!!!

Lirade med End of All på Underjorden i Göteborg för nån vecka sedan, här kommer lite bilder från giget, plåtade av Andreas/Doomsdaymag!













Gött som satan va de, folk röjde o hade kul precis som de ska gå till!!
Nästa gig är på Skylten i Linköping..

Bloggdebuten!

Japp, så e de! Tänkte använda den här bloggen till att skriva liverecensioner, skivrecensioner, lägga upp schyssta livefoton mm. Kanske blir de nåt boktips, krökbilder, gigtips mm..allt som e gött, helt enkelt! ;)

Just de ja. Lirar ju i band också, End of All, som vevar crust/hc me metalinslag..kolla in på:
http://www.myspace.com/endofallsweden

Hej så länge
/Jocke