lördag 26 april 2008
Intervju: Fall of Efrafa
The following interview is made via e-mail with the vocalist Alex of british postrock/hardcore/avant garde-metalband Fall of Efrafa, check out their latest album "Elil", released on several european and american labels.
Hi Alex, vocalist in Fall of Efrafa, you were recently on a small euro tour with the swedish band Icos. How was it?
The tour was inspiring. We toured with our good friend timo, who runs alerta antifascista records, which was great as we all get on like family. As soon as we met icos, it was as though we had known them for years and we all got on very well. Musically they are in a very similar position to us, playing music that falls between diy punk and avante garde metal, so i guess we have similar ideas on music. We played some of the best shows in the five years we've been together as a band, we got to see friends (like you!) and meet lots of great people. A guy travelled from mexico to see us play, and he had a fall of efrafa tattoo, which was incredible, the countries we played and the overall feeling was heartwarming.
It was also very weird for me, as my mum was rushed to hospital on the day we left for tour, and i was having the time of my life whilst constantly worrying about her. luckily on the last night of the tour i found out she was ok, and i played with a smile on my face, despite george breaking the kick drum and mikey breaking the bass cab half way through the set! i think tours like this just make you realise why you do it - for the experience, the friends and the amazing european food!
It seems to me that you are a pretty well-known band by now, but for those who yet haven't heard about you, please explain what Fall of Efrafa is all about. What are your ideology? The theme of your records (please explain the meaning of words such as "Efrafa", "Elil", "Owsla" etc)? The music itself?
Fall of efrafa is a post rock/post metal/ d beat hardcore concept band, based around our own re-imagining of the political mythology in the book "watership down" by richard adams. As a band we had all read the book and found that it had a unique metaphorical tale of failed human political institutions. We decided to write a trilogy of records collectively known as "the warren of snares" the story follows a group of rabbits who flee their home as it is destroyed by humans, and go on a journey to find sanctuary. Each rabbit warren they encounter has its own unique politic, and the final warren is "efrafa" - a fascist state ruled over by a dictatorship. Efrafa therefor represents fascism, and oppressive belief systems. Fall of Efrafa means "the fall of all forms of oppression" Owsla was the name of our first album and means "guardian" and the Owsla in the book are defenders of the warren. "Elil" was the name of our second album and means enemy, and represents those who would kill the rabbits - man, foxes, natural predators. To us elil is religion - predatory belief systems that prey on weak minds. Our final record will be "inle" and means death. We are currently writing this.
I really like your thoughts on religion, but I can think of people who doesn't agree. Have you received any negative comments on your lyrics?
The only comments i get for my lyrics is that they are cheesy and make no sense to people! To be honest i guess when you write lyrics based on a concept, unless the listener pays a little more attention, those ideas will be lost on them, and they will come across as a lot of metaphorical nonsense. We only really get positive responses to our opinions on religion, but that may be because most people who listen to this kind of music are atheist in any case!
On your latest effort, the album known as "Elil", you have taken a big step musically since your debut album "Owsla". What reactions have you received from "old" listeners?
Most people seemed to like it, but understandably a lot of people didn't like it, but to be honest thats fair enough. Our music was never supposed to be just punk - we wrote our first record before we had this line up and a lot changed after steve (guitar) and george (drums) joined the band. We really took time to write Elil, we wanted something that contained all of our music tastes. As a band, punk is only one aspect of the music we are passionate about. personally i listen to mainly post rock, post metal, steve and neil who write most of the songs have very eclectic tastes in music and we never had any intention of writing another record like "owsla". for some reason it upsets people that we aren't a "crust" band, but ethically we are as DIY as we always were, i think there are a lot of bands coming out of the diy hardcore scene who are growing up and discovering new music and bringing it all together. its refreshing and important for music to evolve.
What are your influences? I hear traces of crusty bands such as Remains of the Day, Madame Germen and Oroku, as well as Neurosis, Cult of Luna and Isis.
i would say we sit between all of the bands you mentioned! also bands like earth, sunn, envy, mogwai, his hero is gone - basically bands that pushed their own writing ability. the bands that stand out in these music genres and those who didn't try to be anything. we really have no idea what we are!
You seem to be close friends within the band. Did you know each other before Fall of Efrafa started? Previous bands?
i knew everyone! i have been friends with steve for years, george too, i met mikey and neil when i moved to brighton, and after some line up changes i convinced steve and george to move to brighton, and bullied them into joining the band! we're all close, we piss each other off, but thats typical of bands!
When I first met you at the Be-Part Fest in Germany last summer, you told me that the plan for the band is to release a trilogy of albums known as "The Warren of Snares", and then break up the band. Is this still the plan?
yes, we are planning to write a record with Icos, which i guess will be another album, but this will be separate from the trilogy. we will release this before the final record, but as far as fall of efrafa is concerned, our last recording effort will be Inle. we will tour after this is released, but there wont be anything else after this.
When will you start recording "Inlé"?
we have written one full song for Inle so far, its about 12 minutes long (short for us!) and we have ideas and parts for a few more. musically its different again to Elil. hopefully people will like it! not sure when we will record, possibly at the end of this year.
On your Myspace-blog you write about a novella on the story of Fall of Efrafa. Tell us about it! Will it be released as a book?
I am currently writing something that will explain what is happening in the story behind the lyrics. It will hopefully be released with a remix of one of the songs from Elil later this year.
Are any of you involved in other bands?
steve and neil have started a heavy rock and roll metal band called "Blackstorm" influenced by a lot of 70¨s bands like black sabbath and more modern bands like old man gloom. I saw them play recently and it was very different from Fall of efrafa, but amazing!
Ok then, thank you for you time, and good luck with everything!
thank you!
Fall of Efrafa på Myspace
Officiell hemsida
Fall of Efrafa live at 1000 Fryd, Aalborg, Denmark 4/4 -08.
onsdag 23 april 2008
Skivrecension: Acursed - Tunneln I Ljusets Slut
Ett effektivt sätt att skapa mystik kring sitt band är definitivt att vara sparsam med information. Medan de allra flesta band gör allt för att synas så mycket som möjligt finns det de som väljer en helt annan väg. Märkligt nog verkar det i vissa fall fungera riktigt bra, kolla på amerikanska His Hero Is Gone-avkomman Tragedy t ex. Ingen hemsida, inget Myspace-konto, knappt några bandbilder (har bara sett en, i häftet till deras självbetitlade debutalbum) och väldigt få intervjuer. Trots detta tillhör de definitivt ett av de mest omtalade banden i scenen. Svenska crustcoreakten Acursed kör på samma linje. Jag har sökt med ljus och lykta efter information om bandet på internet, men knappt hittat någonting bortsett från lite recensioner. I häftet till gravt försenade "Tunneln i ljusets slut" (Prank Records, 2008) tar man det hela ett steg längre och skippar låttexterna (har dock hittat en del, finns HÄR). Låtarna har för övrigt inga titlar heller, för den delen. Kan inte låta bli att tycka att det är lite tufft, detta tillvägagångssätt skapar ju en massa snack och får iallafall mig att höja lite extra på ögonbrynen.
Plattan inleds med ett enerverande, tjutande ljud och en röst som målar upp ett scenario ur jag-perspektiv, där personen ifråga går i självmordstankar. Detta ger upphov till en obehaglig stämning som sedan återspeglas i musiken. Acursed manglar crustcore av traditionellt svenskt snitt, med skitig produktion och ångestladdad sång i samma skola som Martyrdöd, Skitsystem, Victims etc. Ibland tar man ut svängarna lite mer, med hjälp av akustiska gitarrer, schyssta gitarrharmonier och sludgebetonade downtempostycken á la redan nämnda His Hero Is Gone och Neurosis. Detta skapar dynamik, och tillsammans med den återkommande mansrösten som, på ett deprimerat och ultrapessimistiskt sätt, reflekterar över livet kontra döden lyfter man plattan till en ny nivå. Favoriter just nu är spår sex, sju och åtta, det är i denna del av albumet som inlevelsen är som högst. Vissa riff talar för sig själva, det är hårt och smutsigt men ändå vackert och intimt.
"Tunneln i ljusets slut" är knappast plattan du vevar igång på förfesten, snarare bör den spisas i enrum för bästa upplevelse. Om du, som jag, inte lider av dödsångest men gillar ångestkäng och gärna tar en flykt från verkligheten via musik bör senaste verket från Acursed falla dig i smaken.
7/10
/Jocke
Köp plattan från Relapse
Plattan inleds med ett enerverande, tjutande ljud och en röst som målar upp ett scenario ur jag-perspektiv, där personen ifråga går i självmordstankar. Detta ger upphov till en obehaglig stämning som sedan återspeglas i musiken. Acursed manglar crustcore av traditionellt svenskt snitt, med skitig produktion och ångestladdad sång i samma skola som Martyrdöd, Skitsystem, Victims etc. Ibland tar man ut svängarna lite mer, med hjälp av akustiska gitarrer, schyssta gitarrharmonier och sludgebetonade downtempostycken á la redan nämnda His Hero Is Gone och Neurosis. Detta skapar dynamik, och tillsammans med den återkommande mansrösten som, på ett deprimerat och ultrapessimistiskt sätt, reflekterar över livet kontra döden lyfter man plattan till en ny nivå. Favoriter just nu är spår sex, sju och åtta, det är i denna del av albumet som inlevelsen är som högst. Vissa riff talar för sig själva, det är hårt och smutsigt men ändå vackert och intimt.
"Tunneln i ljusets slut" är knappast plattan du vevar igång på förfesten, snarare bör den spisas i enrum för bästa upplevelse. Om du, som jag, inte lider av dödsångest men gillar ångestkäng och gärna tar en flykt från verkligheten via musik bör senaste verket från Acursed falla dig i smaken.
7/10
/Jocke
Köp plattan från Relapse
lördag 19 april 2008
Bombenalarm's diskografi GRATIS!!
Gratis är gott, särskilt när det handlar om musik. Tyska hardcorepunkrockarna Bombenalarm gör slag i saken och lägger upp hela sin diskografi för gratis nedladdning HÄR. Tack och bock.
Skivrecension: 3 X Pisschrist
Pisschrist är ett av två kängband från Australien som fångat mitt intresse, det andra är neocrustiga Schifosi. Faktum är att banden delar trummis, detta tyder väl lite på hur scenen ser ut i Australien..
Till skillnad från Schifosi jobbar Pisschrist efter formeln "less is more", med andra ord knappt några melodier, krångliga trumkomp eller andra onödigheter. Bara rent jävla krigsmangel, helt enkelt. Brukar inte vara så förtjust i just den stilen, men Pisschrist är ett av få undantag och golvar mig totalt med sin högoktaniga och skitigt producerade råkäng. Haffade därför fullängdaren "Nothing has changed" (Yellow Dog, 2006) och två sjutummare, som recenseras nedan.
Först ut är LP:n "Nothing has changed", som bjussar på tolv bitar råpunkmangel under ca 24 minuter. Lite snålt kan tyckas, men Pisschrist gör sig bäst i lagom små doser. Dryga minuten långa "Who is to blame" vevar igång plattan med riktigt gött d-taktsmangel, tätt följd av "Mass genocide machine". Tredje låten, "System stagnates" har väl redan blivit lite av en liveklassiker av de klipp jag sett på Youtube att döma, och är en helt klart piggt framförd punkdänga som avslutas med ett jävla gött känggung, som lär leda till både en och annan utslagen tand..
"Nothing has changed" är en platta som knappt går, eller ens är nödvändig att orda för mycket om, den manglar på som satan helt enkelt. Vissa låtar sticker ut och får mig att höja extra mycket på ögonbrynen, t ex midtempodängan "Fight back", genomtänkta och nästan lite catchiga "Blood bred dry", som besitter en av plattans få melodier, samt första spåret på B-sidan, "The river runs red". Om du är inne på mäskdunk, nitar och vegankäk, är "Nothing has changed" en grymt bra kompanjon, klädd i en skitig, fet och go kostym.
8/10
Nästa platta under luppen får bli splitten med malaysiska Appäratus (Yellow Dog, 2006), som förlagts till det alltid lika förträffliga sjutumsformatet. Här bjuds det på tre låtar kängmangel i samma stil som på "Nothing has changed", varav inledande "Final stand" känns hetast just nu. Annars inga konstigheter, jämfört med materialet på "Nothing has changed" känns detta kanske inte lika genomarbetat, produktionen är dessutom tunnare vilket främst märks på trumljudet. Avslutande "No hope" bjuder på ett överdistat punksolo som i ärlighetens namn låter sådär, och efter blott fyra och en halv minut är kalaset över.
5/10
Sista verket är sjutummaren "Total fucking pisslickers", släppt på australiensiska Endless Blockades.
Sex låtar hinns med och stilen är densamma som övriga alster, det som talar för denna plastbit jämfört med den andra sjutummaren är dels att den innehåller dubbelt så många låtar, samt fetare trumljud. Låtarna känns dessutom mer genomtänkta och ibland svänger det riktigt, riktigt gött om "Total fucking pisslickers". "Hellfare warfare" från A-sidan (fyndigt döpt "Side D-beat") och avslutande midtempostycket "Destroy = Liberate" (på "Side Tofu") sticker ut mest. Sammanfattningsvis är "Total fucking pisslickers" en sjutummare klart värd sina 30 riksdaler.
7/10
Pisschrist på Myspace
Till skillnad från Schifosi jobbar Pisschrist efter formeln "less is more", med andra ord knappt några melodier, krångliga trumkomp eller andra onödigheter. Bara rent jävla krigsmangel, helt enkelt. Brukar inte vara så förtjust i just den stilen, men Pisschrist är ett av få undantag och golvar mig totalt med sin högoktaniga och skitigt producerade råkäng. Haffade därför fullängdaren "Nothing has changed" (Yellow Dog, 2006) och två sjutummare, som recenseras nedan.
Först ut är LP:n "Nothing has changed", som bjussar på tolv bitar råpunkmangel under ca 24 minuter. Lite snålt kan tyckas, men Pisschrist gör sig bäst i lagom små doser. Dryga minuten långa "Who is to blame" vevar igång plattan med riktigt gött d-taktsmangel, tätt följd av "Mass genocide machine". Tredje låten, "System stagnates" har väl redan blivit lite av en liveklassiker av de klipp jag sett på Youtube att döma, och är en helt klart piggt framförd punkdänga som avslutas med ett jävla gött känggung, som lär leda till både en och annan utslagen tand..
"Nothing has changed" är en platta som knappt går, eller ens är nödvändig att orda för mycket om, den manglar på som satan helt enkelt. Vissa låtar sticker ut och får mig att höja extra mycket på ögonbrynen, t ex midtempodängan "Fight back", genomtänkta och nästan lite catchiga "Blood bred dry", som besitter en av plattans få melodier, samt första spåret på B-sidan, "The river runs red". Om du är inne på mäskdunk, nitar och vegankäk, är "Nothing has changed" en grymt bra kompanjon, klädd i en skitig, fet och go kostym.
8/10
Nästa platta under luppen får bli splitten med malaysiska Appäratus (Yellow Dog, 2006), som förlagts till det alltid lika förträffliga sjutumsformatet. Här bjuds det på tre låtar kängmangel i samma stil som på "Nothing has changed", varav inledande "Final stand" känns hetast just nu. Annars inga konstigheter, jämfört med materialet på "Nothing has changed" känns detta kanske inte lika genomarbetat, produktionen är dessutom tunnare vilket främst märks på trumljudet. Avslutande "No hope" bjuder på ett överdistat punksolo som i ärlighetens namn låter sådär, och efter blott fyra och en halv minut är kalaset över.
5/10
Sista verket är sjutummaren "Total fucking pisslickers", släppt på australiensiska Endless Blockades.
Sex låtar hinns med och stilen är densamma som övriga alster, det som talar för denna plastbit jämfört med den andra sjutummaren är dels att den innehåller dubbelt så många låtar, samt fetare trumljud. Låtarna känns dessutom mer genomtänkta och ibland svänger det riktigt, riktigt gött om "Total fucking pisslickers". "Hellfare warfare" från A-sidan (fyndigt döpt "Side D-beat") och avslutande midtempostycket "Destroy = Liberate" (på "Side Tofu") sticker ut mest. Sammanfattningsvis är "Total fucking pisslickers" en sjutummare klart värd sina 30 riksdaler.
7/10
Pisschrist på Myspace
tisdag 15 april 2008
Skivrecension: Glass and Ashes - S/T
Förundras gång på gång hur många "oupptäckta" förmågor som finns världen över, som skapar grym musik för sin egen skull snarare än för framgångens. Glass and Ashes från Ventura, Kalifornien, känns som ett klockrent exempel på ovan nämnda påstående. Kärnan i bandet har existerat sedan 1998 och sedan dess hunnit med fler liveframträdanden än de flesta band gör under en hel livstid, utan någon egentlig större framgång på kändisplanet eller något massmedialt erkännande. Och tur är väl det. Band som har den goda smaken att sätta konsten främst på detta sätt, känns ofta mycket mer genuina och tenderar att hålla kvar mitt intresse betydligt längre än MTV/Nyhetsmorgon-diton.
Inhandlade den självbetitlade, purfärska plattan (No Idea, 2008) på bandets gig på Zoro i Leipzig för någon vecka sedan, efter att ha hört en låt under bandets soundcheck. Redan då stod det klart att det här jävlarimej är ett band som brinner för sin skit och inte viker en tum. Plattan rivstartas med frenetiska d-taktsrockdängan "Seconds Before the Floor Drops Out", som fungerar skitbra som öppningslåt och sätter ribban högt för resten av plattan. Nästa låt, "To the Point of Paralysis" får mig att tänka på såväl tidiga Foo Fighters som Hellacopters, fast yngre och tuffare, medan hardcoreminnande "We Will Hang For This" snarare känns som ett rockigare At the Drive-In. Personliga favoriter just nu är nog ändå "Alpha State", som besitter både tungt hardcore-rockriffande och ett riktigt härligt, på gränsen till ballad-gung, instrumentala fullträffen "Exit Wound", samt "Dead Bodies Skyscrapers High", där sångaren/basisten Michael Carter ges extra stort utrymme i form av schyssta växlingar mellan rosslig rensång och kaotiska rockvrål. Glass and Ashes är helt enkelt ett gäng med sinne för dynamik och helhet, något som man skapar med hjälp av växlingar i sånglägen, extremt tätt trumspel, stabilt basspel och ett sanslöst gött gitarrlir, samt breda influenser. Essensen av bra rockmusik med grym produktion, ungefär. Eller, resultatet av (föreställ er scenariot) om At the Drive-In, Hellacopters, Foo Fighters, Refused och valfritt amerikanskt old-school hc-band skulle röka en joint, bestämma sig för att ha ett keyparty utan att använda skydd, få ett gäng ohängda ungar som man försåg med instrument, replokal och en platta Budweiser. Grymt, helt enkelt. KÖP.
8/10
/Jocke
PS. Intervju med Glass and Ashes kommer inom en överskådlig framtid. DS.
Glass and Ashes på Myspace
Officiell hemsida
Inhandlade den självbetitlade, purfärska plattan (No Idea, 2008) på bandets gig på Zoro i Leipzig för någon vecka sedan, efter att ha hört en låt under bandets soundcheck. Redan då stod det klart att det här jävlarimej är ett band som brinner för sin skit och inte viker en tum. Plattan rivstartas med frenetiska d-taktsrockdängan "Seconds Before the Floor Drops Out", som fungerar skitbra som öppningslåt och sätter ribban högt för resten av plattan. Nästa låt, "To the Point of Paralysis" får mig att tänka på såväl tidiga Foo Fighters som Hellacopters, fast yngre och tuffare, medan hardcoreminnande "We Will Hang For This" snarare känns som ett rockigare At the Drive-In. Personliga favoriter just nu är nog ändå "Alpha State", som besitter både tungt hardcore-rockriffande och ett riktigt härligt, på gränsen till ballad-gung, instrumentala fullträffen "Exit Wound", samt "Dead Bodies Skyscrapers High", där sångaren/basisten Michael Carter ges extra stort utrymme i form av schyssta växlingar mellan rosslig rensång och kaotiska rockvrål. Glass and Ashes är helt enkelt ett gäng med sinne för dynamik och helhet, något som man skapar med hjälp av växlingar i sånglägen, extremt tätt trumspel, stabilt basspel och ett sanslöst gött gitarrlir, samt breda influenser. Essensen av bra rockmusik med grym produktion, ungefär. Eller, resultatet av (föreställ er scenariot) om At the Drive-In, Hellacopters, Foo Fighters, Refused och valfritt amerikanskt old-school hc-band skulle röka en joint, bestämma sig för att ha ett keyparty utan att använda skydd, få ett gäng ohängda ungar som man försåg med instrument, replokal och en platta Budweiser. Grymt, helt enkelt. KÖP.
8/10
/Jocke
PS. Intervju med Glass and Ashes kommer inom en överskådlig framtid. DS.
Glass and Ashes på Myspace
Officiell hemsida
måndag 14 april 2008
Hemma från Tyskland!
Japp, kom hem från turnén igår kväll, har varit i Tyskland i 10 dagar, därav tystnaden. Spelat varje kväll, ett sanslöst röj har det varit, och många schyssta plattor har man fått med sig hem..kommer recensioner av ett par snart!
/Jocke
/Jocke
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)