Skövdes stadigaste metalcombo Syconaut firar sin tioåriga existens med albumsläpp, vilket består av en blandad kompott ny och gammal betongkross i plastform. Tolv spår välproducerad och blytung modern metal finnes på debutalstret, som man valt att kalla "Burst into life". Processen med plattan har väl inte varit helt smidig, vad jag förstått så har inspelningen legat klar ganska länge, dock har diverse bolagsstrul och andra tråkigheter dragit ut på tiden. Inte helt ovanligt förekommande i branschen...
"Burst into life" uppfyller dock i princip alla förväntningar. Jag (och säkert många andra med mig) har följt bandet några år och alltid varit imponerad av hur tight det har låtit, att fokus alltid tyckts ha legat på att framföra musiken så felfritt som möjligt, dessutom allra oftast uppbackat av en fet och välrattad ljudmatta, både på scen och på skiva. Just dessa parametrar fanns då givetvis med bland förväntningarna inför första genomlyssningen av plattan. Och nog fan är det tight, välspelat, och äckligt välproducerat!
Värt att poängtera är att Syconaut, och kanske främst då gitarristen (och huvudsaklige låtskrivaren?) David Holgersson, både spelat in och mixat själva, och endast lämnat mastringen åt utomstående, i detta fall Göran Finnberg (In Flames, Dimmu Borgir, Opeth etc). Det hörs att man lagt ner stort arbete och mycket tid på plattan, ljudbilden är tung, vass och kristallklar. Personligen är jag väl egentligen mer inne på lite råare ljud, dock går det inte att förneka att Syconaut har hittat rätt kostym att klä sitt mangel i!
För att beskriva musiken närmare i detalj skulle jag kunna namedroppa band som Machine Head, Meshuggah, Raised Fist, In Flames, The Haunted, Hatebreed eller varför inte musikstilar som modern metal, metalcore, hardcore, aggrotrash, göteborgsdöds osv, men skit i det.
Jag nöjer mig med att kalla det för vad det är: en musikalisk knytnäve med knogjärn, som med exakt precision spräcker pannbenet på lyssnaren från första låten till sista på plattan.
Som jag skrev ovan består "Burst into life" av dels mer eller mindre gammalt material i ny skepnad, dels nyskrivna spår. För den som via debutalstret stiftar bekantskap med Syconaut för första gången, är det nog lurigt att urskilja vilka spår som hängt med ett tag och vilka som skrivits för plattan. Det man gjort med de gamla spåren är väl mest att delvis arrangera om dem, samt att sminka upp dem med diverse syntar och annat småpill. Här gäller det nog att hålla hårt i ratten och inte ta i för mycket, problemet är väl att man som musiker mer eller mindre hunnit tröttna på låten ifråga, och därmed ibland kanske tar i lite väl mycket för att "piffa upp" albumversionen. Helheten på plattan är dock bra, allt hänger ihop på ett naturligt sätt. Det enda spåret jag egentligen tycker var "bättre förr" stavas "My Deception", och det som drar ned betyget denna gång är dels avsaknaden av de tuffa samplingarna, dels att låten inte känns lika rapp nu. Inte att det låter dåligt på något sätt, dock gillade jag den tidigare versionen bättre. Fortfarande tung som 700 kg rått kött dock!
Cred för att man inte fallit för grupptrycket och låtit vrålet stå tillbaka för rensång, som så många andra band idag (detta var en av farhågorna jag hade innan jag hörde plattan första gången). Inte för att det inte kan låta bra med rensång, problemet är väl snarare att många band slänger in det bara för att bredda publiken, snarare än musiken. Dock inte Syconaut!
Favoritspåren stavas neotrashiga "Hideous nothing", "Neglected", miljömedvetna "Make a stand", "Fragrance of decay" (som begåvats med ett jävligt smakfullt och väl genomfört gitarrsolo) och "The rival of pain", som vid det här laget kan betraktas som en klassiker av stora mått, som stått emot tidens tand väl. Minsta gemensamma nämnare för dessa stycken, med undantag för "The rival of pain" stavas fart, det är när Syconaut blandar upp cementmattan med lite riktigt tvåtakstvev som det knullar som göttast i öronen! Mer sånt önskas alltså inför kommande släpp.
Syconaut bevisar med "Burst into life" att det lönar sig att ha tålamod och låta sin musik växa fram under flera år, och att noggrannhet visar sig i slutresultatet. Jag har inga problem med att sätta plattan på repeat ett par timmar, det är tillräckligt dynamiskt och välgjort för att hålla kvar intresset. Detta bör ses som ett gott betyg, jag lyssnar sällan på plattor mer än ett varv åt gången.
Det enda jag önskar mig inför nästa släpp är, som jag redan nämnt, mer snabba låtar, och kanske lite fler överraskningar i form av oväntade taktbyten etc. Båda finns där, men lite mer skulle inte skada. Sammantaget är "Burst into life" en jävligt bra skiva med genomgående starka spår som håller bra i längden (har själv lyssnat på plattan lätt 25-30 gånger vid det här laget). Köp eller ångra dig när den är slutsåld!
8/10
/Jocke
Syconaut på myspaceOfficiell hemsida
